Gabriel A. Goldberg, fil. mag.
I denna artikel, del två i serien om profetiorna beträffande den yttersta tiden, kommer vi att studera ett antal exempel som handlar om Israels återupprättelse. De hjälper oss att förstå aktuella och framtida händelser, reder ut vanliga missuppfattningar och utmanar de ”politiskt korrekta” tankegångarna.
Två betydelsefulla och i Bibeln omnämnda tecken på den yttersta tiden är 1) det judiska folkets återkomst till Israels land och 2) den blomstring detta vanskötta land upplever. Israels underlåtenhet att leva efter Guds bud hade resulterat i gudomlig dom, cirka 2.000 års exil och ett land (som tidigare beskrivits som flödande av mjölk och honung) förvandlat till öken. Vilket också påverkade landets erövrare: ”Jag skall själv ödelägga landet, så att era fiender som bor där skall vara övergivna” (3 Mos. 26:32, hebr. bibel). Ingen av dem fick stadigvarande fotfäste eller åstadkom någon längre blomstringsperiod.
Flera profeter pekar på den framtida pånyttfödelsen för växtligheten, på bevattning av åkermarken, förnyad jordbruksproduktion och ymniga skördar, när det judiska folket återvänder. Hesekiel är en av dem.
Den mirakulösa anblicken av ett på nytt blomstrande land betecknar Guds samtycke till judarnas återvändande och deras, ingen annans, rätt att besitta landet.
I kapitel 36 talar Gud direkt till Israels land: ”Men ni, Israels berg, skall åter grönska och bära frukt åt mitt folk Israel, och de skall snart komma tillbaka” (v. 8; min betoning). Israels land blomstrar när judarna återvänder, men inte under erövrarna. Detta faktum är på samma gång ett tecken på den yttersta tiden, en bekräftelse av landets rättmätiga tillhörighet och ett upphöjande av Guds heliga namn.
Kapitlets inledande versar visar Guds vrede gentemot hednafolken som har stulit Israels land från det judiska folket och i högmod utropat det som sin egendom. Den mirakulösa anblicken av ett på nytt blomstrande land betecknar Guds högtidliga samtycke till judarnas återvändande och deras, ingen annans, rätt att besitta landet.
Detta gudomliga godkännande påminner oss om när Arons stav blomstrade och bar frukt, ett underverk som utpekade honom som rättmätig överstepräst och bestred utmaningen från Kora, Datan, Abiram och deras upproriska skara.
Att landet fått nytt liv och judarna återvänt tjänar ytterligare ett syfte: Dessa händelser upphöjer Guds heliga namn och tar udden av det vanhelgande som blivit resultatet av att hednafolken hånat Gud för att han inte låtit sitt folk få stanna kvar i hans land (v. 20-24, hebr. bibel).
Vi har tidigare studerat Sakarjas profetia (13:7-9) om förintelsen av två tredjedelar av det judiska folket, liksom den utbredda kristna missuppfattningen att denna profetia återstår att uppfylla. Vi visade att profetian uppfylldes under den romerska ockupationen för 2.000 år sedan och därför inte handlar om vår framtid.
Här, i Hesekiel 36, finner vi ytterligare bevismaterial: ”Ty jag skall komma till er och jag skall vända mig till er, och ni skall brukas och besås. Jag skall föra samman på er många människor, hela Israels hus. I städerna skall det på nytt bo människor och ruinerna skall byggas upp. Jag skall föra samman på er mängder av människor och boskap, och de skall bli fruktsamma och föröka sig. Jag skall låta er bli bebodda, alldeles som ni förr var. Jag skall göra er ännu mer gott än tidigare. Och ni skall inse att jag är HERREN. Jag skall åter låta människor vandra fram över er, nämligen mitt folk Israel. De skall ha er till besittning, och ni skall vara deras arvedel, och ni skall inte längre berövas dem” (v. 9-12, hebr. bibel).
Sakarjas profetia om förintelsen av två tredjedelar av det judiska folket uppfylldes under den romerska ockupationen för 2.000 år sedan. Den handlar därför inte om vår framtid.
Det hebreiska ordet ”leshaklam” i vers 12 betyder ”att berövas dem”. Ordet (eller dess rot, sh-k-l) betecknar primärt en mor som förlorar sina barn genom att de dör. Hesekiels text visar, i sin jämförelse mellan Israels land och en moder, att när judarna återvänt, skall landet inte längre förlora sina barn (som under babylonisk eller romersk ockupation).
Om två tredjedelar skulle komma att dödas, såsom vissa påstår, bleve Israels land än en gång berövat majoriteten av sitt folk – i en ny Förintelse med bara en överlevande återstod. Men Bibeln säger klart och tydligt: Detta kommer inte att ske.
Ett annat ställe i Hesekiel kastar ljus över Sakarjas profetia. När den babyloniska invasionen stod för dörren, fick Hesekiel Guds uppdrag att utföra symboliska handlingar (5:1-4). Han skulle klippa håret och skägget och dela upp de avklippta stråna i tre buntar. En tredjedel skulle han elda upp, en skulle han hacka sönder med sitt svärd och en skulle han sprida för vinden. Innebörden var: ”En tredjedel av dig skall dö av pest och förgås av hunger. En tredjedel skall falla för svärd runt omkring dig. En tredjedel skall jag strö ut för vinden och låta ett svärd dra ut efter dem” (5:12). I likhet med Sakarja säger Hesekiel att två tredjedelar skall dödas.
När inträffar detta? Den fruktansvärda människoslakt som Hesekiel förutsagt äger rum vid en tid när det judiska folket är förskingrat – en kort tid senare, när babylonierna invaderade landet och förorsakade den första exilen.
Vi bör förstå Sakarjas efter-babyloniska profetia på samma sätt: något som utspelas när folket än en gång är förskingrat. Som vi har påvisat i tidigare nummer av HASHIVAH inträffade detta under den romerska ockupationen. Det handlar alltså om två fruktansvärda katastrofer för folket, båda i samband med en landsförvisning.
Visst talar profetior om att Israel står inför framtida apokalyptiska krig. Men då kommer Gud att kämpa för Israel och skydda sitt folk.
Idag bevittnar vi den pågående uppfyllelsen av återsamlingens profetior. Nära hälften av alla judar har återvänt till Israel. Landet är ett agrikulturellt under, som exporterar produkter, jordbruksteknologi och kunnande till hela världen. I hela Israel blomstrar nu forna ökentrakter, en bekräftelse på att detta återvändande är Guds verk. Lantbruk och vingårdar ligger utspridda t.o.m. i Negevöknen. Det går inte att missta sig på innebörden i Hesekiels profetia (kapitel 36). Nu, när detta av Gud påbjudna återvändande äger rum, skall det judiska folket inte längre decimeras.
Tråkigt nog kommer vissa, på grund av bristfällig bibelexegetik eller ren okunnighet om den hebreiska texten, att även fortsättningsvis undervisa om en framtida Förintelse av det judiska folket. De tillämpar Sakarjas profetia felaktigt och i direkt kollisionskurs med Hesekiel. Sådana motsägelser existerar inte i Guds ord. Det är hög tid att förpassa denna teori till papperskorgen. Den står inte i överensstämmelse med Bibeln.
En mängd böcker av populära kristna förespråkare för ersättningsteologin, skrivna i polemik gentemot kristen sionism, hävdar att Gud inte skulle upprätta en judisk stat genom att tvångsförflytta ett annat folk, de palestinska araberna, eftersom detta vore en orättfärdig handling. Det är ett humanitärt argument.
Men det händer ofta att människans principer inte står i överensstämmelse med Guds.
Det är anmärkningsvärt att dessa författare utan samvetsbetänkligheter kan konstatera att Gud förvisade det judiska folket från Israels land på grund av synd, både en och två gånger. Förvisar Gud endast judar?
Hur är det då med Guds principer? Minns att Gud sade till Israel: ”Men nu skall alla som ätit av dig bli uppätna, och alla dina motståndare, ja, alla skall gå i fångenskap. De som skövlat dig skall bli skövlade, och alla som plundrat dig skall jag lämna till plundring” (Jer. 30:16). Detta och andra bibelställen konstaterar entydigt att vad Israels fiender gör eller planerar mot Israel skall drabba dem själva.
Idag betraktas palestinierna i allmänhet som offer. Men de deltog aktivt i angrepp på judarna i Palestina under den förstatliga perioden, Självständighetskriget och därefter. Uppviglade av sina ledare utförde den palestinsk-arabiska befolkningen massakrer på judar, fördrivningar, pogromer och terrorattacker. Under Andra världskriget tog de öppet parti för Hitler och understödde med få undantag de arabstater som anföll Israel dagen efter dess självständighetsförklaring. Såväl 1948 som 1967 utlovade arabiska ledare folkmord gentemot Israel, och de palestinska araberna såg fram emot att kunna ta över hem och egendomar konfiskerade från judiska flyktingar.
Båda krigen gav helt andra resultat än palestinierna hoppats på och arabledarna skrutit om. På basis av Guds löfte till Israel skulle man kunna säga att palestinierna fick skörda vad de själva sått.
De palestinska flyktingarna, då? Skulle en rättfärdig Gud återupprätta den judiska nationen i dess urgamla land på bekostnad av de andra som nu bor där? ”Så säger HERREN om alla onda grannar som förgriper sig på det arv jag har givit åt mitt folk Israel: Se, jag skall rycka bort dem ur deras land och Judas hus skall jag rycka undan ifrån dem. Men sedan jag har ryckt bort dem, skall jag åter förbarma mig över dem och låta dem komma tillbaka, var och en till sin arvedel, var och en till sitt land” (Jer. 12:14-15; min betoning).
Gud betecknar Israel, och i synnerhet Jerusalem, som sin jordiska boning (Ps. 132:13-14). Ordet ”grannar” kan syfta på de direkt angränsande folken eller på alla jordens nationer, eftersom Jerusalem utgör världens centrum och alla andra nationer finns runt omkring henne (Hes. 5:5). De kallas onda, då de dristat sig till att angripa Israels arvedel – landet (Hes. 36:12).
Gud rycker upp de onda grannarna, de folk som gett sig på Israel, och han avlägsnar dem från Israels land. Likaså rycker han upp det judiska folket från hednafolken och för det tillbaka till dess land. En omflyttning äger rum. Judarna förs från exil till sitt land Israel och inkräktarna flyttas ut ur landet. Uppryckandet antyder en aggressiv handling från Guds sida, som avvisar principen om delning av landet (t.ex. den föreslagna tvåstatslösningen).
Uppmanade av arabledarna att 1948 tillfälligt lämna krigszonen för att ge de anfallande arméerna manöverutrymme flydde cirka 650.000 araber från Israels territorium. Samtidigt tvingades drygt 800.000 judar att lämna länderna i arabvärlden på grund av massakrer, pogromer och expropriation av judisk egendom från de arabiska regimernas sida. Att det existerade fler judiska än palestinsk-arabiska flyktingar är ett faktum som vanligtvis ignoreras. Folk i allmänhet inser inte att ett befolkningsutbyte redan har skett. De flesta judiska flyktingarna kom till Israel. Hela befolkningar blev, i enlighet med profetian, uppryckta och omplacerade.
Bibelns profetior kastar ljus över såväl dagens som framtidens händelser. Genom dem kan vi få reda på Guds vilja och anpassa oss så att vi inte hamnar i konflikt med denna. Gud kommer att uppfylla allt. ”Jag förkunnar från början vad som skall komma och långt i förväg det som inte har skett. Jag säger: Mitt beslut skall gå i fullbordan; allt vad jag vill kommer jag att göra… Vad jag har talat, det låter jag ske; vad jag har beslutat, det sätter jag i verket” (Jes. 46:10-11).