Dr. Herbert Hillel Goldberg
Nya ord, men samma gamla mål: judehat, antijudisk, antisionism, anti-Israel. Alltsammans handlar om antisemitism. Men det är allvarligare än så: bokstavligt talat anti-Gud!
Kort uttryckt: Jag har svårt för den oprecisa termen antisemitism. Det finns olika semitiska folk, ättlingar till Sem, Noas äldste son. Men det här ordet betecknar fientlighet uteslutande gentemot judar.
Låt mig gå direkt till själva grunden: Hatet gäller judarnas Gud, vilket bekräftas redan i Bibelns historieskrivning. Nationer med andra ”gudar” befann sig i ständigt krig mot det judiska folket, eftersom detta hyllade och älskade en annorlunda Gud, sann Skapare av himmel och jord.
Eftersom Guds motståndare inte förmår rikta sina attacker direkt mot honom, förföljer de Israel, Guds eget utvalda folk. Det tydliga motivet finns i orden ”Ty du är ett heligt folk inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk från alla folk på jordens yta” (5 Mos. 7:6). När vi läser vidare, ser vi Guds trofasthet; han håller fast vid sitt ”förbund och sin nåd” till Israels fäder i ”tusen släktled” (v. 9).
Israel blir måltavlan för dessa attacker. Men Guds ord manar: ”Ni av Israel, förtrösta på HERREN. Han är deras hjälp och sköld” (Ps. 115:9).
När Gud utser sig till sköld, försvarsvapnet framför Israel, blir följaktligen varje attack mot Israel också en attack mot Gud. De naiva angriparna kan i viss utsträckning notera temporära framgångar, men förr eller senare kommer de att drabbas av den Allsmäktiges oövervinnliga reaktion. Det oförstörbara judiska folkets historia har visat detta faktum åtskilliga gånger.
Judarnas fiender uppträder ofta i förklädnad. De vill inte att deras antisemitism ska visa sig i diskriminering av enskilda judar. Därför skapar de en schablonbild av judar som de vill få så många judehatare som möjligt att reagera mot. Antisemitismen – snarare judehat – har många ansikten. Jag kommer att härnedan identifiera några av de mest påfallande.
Att grunden, som jag tidigare nämnt, är judarnas tro på Gud, visade sig tydligt redan i antiken, t.ex. under mackabéertiden. Den syriske kungen Antiochos förbjöd judisk tempeltjänst, omskärelse av pojkar och judisk religionsutövning. Han lät mörda judar som vägrade delta i hans hednaoffer på avgudaaltare och äta griskött.
Under ledning av en prästfamilj bevarade Israel sin tro och drev ut syrierna ur landet. Gud straffade Antiochos med en ohygglig död, templet renades och helgades och Israel firade i åtta dagar – ett åtta dagar långt firande som äger rum än i våra dagar.
Andra exempel är grekernas och senare romarnas ockupation av Israel. Båda inkluderade hedniska aspekter och avgudadyrkan. Det var fiendernas hat mot judarna och deras Gud som slutligen ledde fram till ännu en förstörelse av templet i Jerusalem.
Och hur såg det ut under medeltiden, när judar förföljdes av kristna i många länder? Den judiska tron var orsaken, samtidigt som en hel flora av antijudiska lögner diktades upp. En av de mest aningslösa var att judar använde kristna barns blod vid framställning av matsot (osyrat bröd) för pesach (påsk). Hundratusentals judar massakrerades, t.o.m. brändes till döds, på order från högsta kyrkliga instans. Korstågen medförde slakt på judar i Europa och i det Heliga landet. Judarnas tro på Gud var den generella anklagelsepunkten, och för denna måste de plikta med sina liv.
Förföljelsen av judiska medborgare i det kommunistiska Ryssland började likaledes på grund av deras tro, som inte passade in i systemet.
När religionens betydelse minskade, kom en ny taktik in i bilden: rasläran. Det var bara ett kort steg från beteckningar som svindlare, utpressare, kapitalister eller kort och gott smutsiga ghettojudar till nazisternas nürnberglagar, vilka baserades på perverterade idéer om judisk härstamning. Nazisterna fann anspelningar på sådana ondskefulla insinuationer och generaliseringar bland tänkare och filosofer i Frankrike och Storbritannien.
Härstamningen var avgörande: jude, halvjude, fjärdedelsjude, åttondedelsjude. ”Ingen jude kan vara etnisk tysk [Volksgenosse]”, var tidens paroll i det progressiva Tyskland. Det som börjat som skämt om judar slutade i Auschwitz. Drygt sex miljoner offer utgör fullt tillräckliga påminnelser för oss. Jag vet vad jag talar om. Jag såg det med egna ögon i det ockuperade Polen som ett barn från 9 till 15 års ålder under Andra världskrigets SS-välde. Och när Tredje riket var krossat blev parollen ”Aldrig mer!” Hur ofta har jag inte hört dessa ord och önskat att jag kunde tro på dem!
Men blev det verkligen så? Åtminstone varje europeisk läsare kan själv svara på den frågan, i synnerhet varje vän av Israel som vågar sig på att i ett bönemöte i sin kristna församling idag stå upp och be för Israel… och dessutom dristar sig till att upplysa dem som protesterar mot en sådan bön att man, genom att göra så, också motsätter sig Guds frälsningsplan.
Sanningen är att antisemitismen i Europa har blivit så utbredd – inte bara beroende på invandringen av muslimer, vilkas religion kräver förintelse av judarna – att det inte ens i Tyskland längre betraktas som skamligt att tala föraktfullt om Israel.
Antisemitism, diskriminering, fientlighet gentemot judar – vem vill uttrycka sig på det viset? Vem skulle finna sympatisörer via sådant språkbruk? Därför är anklagelser mot staten Israel för brott mot mänskliga rättigheter det gamla judehatets nya taktik. Finns det verkligen behov av en judisk stat? Dess demokrati betraktas som en främmande fågel i Mellanöstern. Ett växande antal länder förklarar att det inte behövs någon judisk stat. Man har glömt – eller struntar i – det öde som drabbade utstötta, statslösa judar. Det finns mer än 100 nationalstater med kristen majoritet och drygt 50 muslimska, men bara en enda, stympad stat för judarna – och världen motsätter sig dess existens.
Istället för antisemit eller antijudisk är man idag anti-Israel. Inget är nytt i detta sammanhang. Man skuldbelägger hela den judiska nationen, eftersom Israel anklagas för diskriminering gentemot sina arabiska medborgare. Och vad mera är: De fientliga känslorna riktas inte bara mot israeler, utan mot judar i många länder och tar sig ett speciellt skamlöst uttryck bland invandrade muslimer i dessa.
Faktum är emellertid, vilket bekräftas av palestinska araber, att i Israel har araberna större frihet och fler rättigheter än i något muslimskt land. De är studenter, professorer, respekterade företagare, läkare, advokater och domare, t.o.m. i Högsta domstolen, och får del av all den sociala service som landets judar och kristna åtnjuter. Anklagelsen om apartheid, den minst trovärdiga av alla, avvisas som falsk t.o.m. av araber som bor i Israel.
Det faktum att vilseledande kritik av Israel är ren och skär antisemitism gäller också FN. Naturligtvis bör inte staten Israel betraktas som immun mot kritik, men när mer än 75% av en internationell organisations anmärkningar gäller ett enda land, Israel, medan andra länders välkända förbrytelser tonas ner eller förbigås med tystnad, då handlar det om antisemitism.
Jag vill avsluta med några tankar kring antisionismen. Den är blott och bart en ny variant av samma gamla attityd: antisemitism. Judarnas längtan efter att återvända hem till Sion från jordens alla hörn har lagts i deras hjärtan av Gud själv och bekräftas gång på gång i hans ord. Med all respekt för Theodor Herzl: Han var inte sionismens fader. Det är Gud själv. Jerusalem är Sion! Och denna stad är t.o.m. den ende Gudens jordiska boning (Ps. 76:3, etc.).
Jag vill fråga de stater som, i strid mot internationella konventioner, inte har sina ambassader i Israels huvudstad, utan istället i Tel Aviv: Är ni inte medvetna om att ni handlar såväl antisionistiskt som Guds-fientligt? Bekymras ni inte av detta? Jag känner till de genomskinliga ursäkterna när det gäller Jerusalem. Men såväl Bibeln som historien bevisar att Jerusalem, Sion, är Israels huvudstad sedan årtusenden.