Tänk dig följande: En amerikansk evangelisk pastor som böjer knä i Ovala Rummet i Vita Huset och ber för president Donald Trump med sin hand på dennes axel.
Nej, det är inget fantasifoster. Den 12 oktober frigavs pastor Andrew Brunson, som falskt anklagad för spionage och dömd till 35 års fängelsestraff suttit inspärrad i Turkiet sedan 2016, och flögs hem till USA. Inbjuden att möta presidenten redan nästa dag tackade pastor Brunson honom för hans stora ansträngningar… och bad för honom.
Något sådant vore otänkbart med en president Barack Obama eller en tysk kansler Angela Merkel.
Och ändå: det otänkbara var precis vad världen förväntade sig för 25 år sedan, när Osloavtalen undertecknades i Washington den 13 september 1993. Israels premiärminister Yitzhak Rabin och Yassir Arafat, terrorristledaren i militäruniform, signerade avtalet med USA:s president Bill Clinton som vittne.
Skulle nu ledaren för Palestinska Befrielserörelsen (PLO) lägga ner vapnen och förvandlas till nationsbyggare?
Detta hoppades den israeliska regeringen i sin naivitet och gav följaktligen den nyfödda palestinska administrationen (PA) 50.000 vapen i godtrogen tilltro till att Arafats ”polisstyrka” skulle använda dem för att upprätthålla fred mellan de många rivaliserande palestinska terroristgrupperna. Men istället för att kuva dem, inlemmade Arafat dem i sitt bläckfiskliknande nätverk av terrorfalanger. Och vapnen? De kom istället att vändas mot israelerna.
Det verkliga resultatet blev att terrorismen under följande månader ökade till den högsta nivån på flera decennier. Cirka 1.600 israeler mördades, tiotusentals skadades, tusentals barn blev föräldralösa och hundratals äkta makar blev änkor och änklingar.
Befattningshavare på den israeliska vänsterkanten vägrade erkänna att de blivit förda bakom ljuset och vidhöll att planen fungerade. Än idag hävdar Israels vänster att ett palestinskt-israeliskt avtal, i vilket Israel överlämnar stora landområden till de palestinska araberna, är den bästa lösningen.
Det är emellertid orealistiskt att tänka sig ett effektivt fredsavtal, om den ena sidan inte blivit besegrad. Kom ihåg att Storbritannien uppnådde fred i Nordirland först när den irländska republikanska armén (IRA) lade ner vapnen.
Mellanösternhistorikern Daniel Pipes skrev: ”Krig slutar vanligtvis när misslyckande får ena sidan att misströsta, när denna sida har gett upp sin krigsmålsättning och accepterat sitt nederlag och när detta nederlag har uttömt dess kampvilja” (”En ny strategi för israelisk seger”, Commentary, januari 2017). Ifråga om palestinierna: de är besegrade men har ingen avsikt att ge upp sina ansträngningar att krossa Israel.
Idag, efter att ha tagit emot dollarmiljarder i utländska bidrag, är PA en korrumperad enhet vars ekonomiska medel har avletts för att finansiera terror, betala pensioner till terroristers familjer, köpa lyxiga bostäder och bilar och sättas in på hemliga utländska bankkonton.
Befolkningen har sett begränsade ekonomiska framsteg, men som samfällighet är man fortfarande långt ifrån redo att fungera som en självständig stat. Det är den utländska finansieringen – vad som nu återstår – som har gjort det möjligt för PA att överhuvudtaget överleva.
Ledarskapet bekymrar sig inte. Umbäranden medför ökade behov, som skapar uppmärksamhet på världens TV-skärmar.
Utsikterna till fred är lika avlägsna som tidigare och fiendskapen är lika stor som någonsin, hetsad av politiska tal, hatfylld undervisning och antisemitisk PA-lagstiftning.
Och bakom allt detta står det muslimska prästerskapet. Ett exempel är Sheikh Muhammad Hussein, PA:s stormufti i Jerusalem och det högsta fatwa-rådets ordförande, som förkunnat att det är förbjudet att sälja, skänka eller testamentera mark till ”fienderna” (judar eller israeler), ett brott som betraktas som förräderi och kan medföra bannlysning (Al-Hayat Al-Jadida [PA:s officiella dagstidning], 13 april 2018). Faktum är att palestinier som säljer mark till judar lever under dödshot.
Efter 25 år är israelerna, med tanke på all terrorism man utstått och fortsätter att lida av, inte intresserade av några farsartade avtal med PA – och i allra högsta grad inte av att hjälpa till med att skapa en terroriststat som sin närmaste granne.