Daniel Borg med palestinska barn i Hebron
Innan jag anslöt mig till ISM-gruppen i Hebron fick jag två dagars utbildning i Ramallah: Hur man stör den israeliska armén; hur man går genom ett bostadsområde och varskor samordnarna om anländande patruller ur de israeliska försvarsstyrkorna [IDF]; när man bör visa sig för soldaterna för att inte bli utsatt för deras eldgivning; hur man utgör sköldar för sten- och molovtovcocktail-kastande aktivister. Så såg vår uppgift ut. Den palestinska befrielseorganisationen [PLO] (och även Fatah) använder sig av västerländska ungdomar för att stödja, maskera och genomföra sitt terroristprogram. Samordnarna förklarade för oss att ISM endast använder sig av icke-våldsmotstånd, men betonade också att om palestinierna skulle ta till våld var det vår uppgift att agera mänskliga sköldar till skydd för dem…
Den allra första utbildningstimman i Ramallah överlämnar varje aktivist ett förseglat kuvert till PLO:s samordnare, med information om namn, adress, familj, etc., att användas i händelse av arrest eller dödsfall. Man förklarar mycket tydligt att om vi blir misshandlade eller dödade av armén kommer detta att vålla Israel stor skada, ge omfattande mediaexponering och kanske också leda till ett slut på ”ockupationen”. Som ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet i min hemstad var jag intressant och användbar. Om IDF skulle arrestera eller döda mig, skulle detta medföra rubriker åtminstone i Sverige.
Efteråt kan jag se detta som ett skolexempel på assymetrisk krigföring: Eftersom jag är utlänning, använder IDF kanske inte all den eldkraft man har rätt till för att genomföra en säkerhetsoperation; därigenom undkommer de som jag skyddar (en seger för terroristerna). Alternativt genomför man sin uppgift utan hänsyn till min närvaro, med möjligt resultat att jag dödas tillsammans med terroristen. Även detta blir en seger för terroristerna, eftersom de då kan använda min död som ett effektivt propagandaredskap för att påverka den internationella opinionen.
Jag kände mig nyttig. Jag ville göra allt jag kunde för att hjälpa palestinierna. Jag var orädd och idealistisk. Så kom jag till Hebron. Jag valde uteslutande fredligt arbete, framförallt att stå på King David Street (Shuhada) och vid IDF:s posteringar invid vägen mot den judiska bosättningen Tel Rumeida, med uppgift att iaktta de israeliska soldaterna. Ett svårt jobb, antog jag, eftersom alla palestinier redan talat om för mig att soldaterna är våldsamma, kastar stenar mot palestinierna, hjälper bosättare att attackera palestinska barn och (vilket skrämde mig) då och då arresterar, förser med handfängsel och spöar upp ISM-aktivister som jag…
Min första morgon i Hebron: En ung israelisk soldat stod på post vid infarten till det judiska bostadsområdet Tel Rumeida, där också några palestinska familjer är bosatta. Soldaten kallade till sig en 10-årig palestinsk pojke. Pojken verkade mycket rädd och närmade sig ytterst tveksamt. När han kom närmare tog soldaten ett par steg i riktning mot honom. Mitt hjärta började slå snabbare, eftersom jag var övertygad om att han skulle arrestera eller klå upp pojken, så jag tog fram min kamera för att dokumentera brutaliteterna. Istället skakade soldaten till min stora förvåning hand med pojken, lade sin andra hand på hans axel och talade på ett ledigt sätt med honom. Pojken brast omedelbart ut i ett leende, och de båda pratade och skämtade i flera minuter i julihettan. Jag kände mig lättad, mycket överraskad och stoppade ner kameran. Här fanns inget att filma.
Jag var förbluffad. Detta möte mellan IDF-soldaten och det palestinska barnet gick på tvärs mot allt jag fått veta och trott vara normalt IDF-uppförande. Denna soldats handlande måste antagligen vara en sällsynt humanitär ljuspunkt inom det allmänt aggressiva IDF, ungefär som en delfin i ett hajstim. Men så var det inte. Detta var snarare normen. Jag betraktade samma grupp av soldater från tidig morgonstund till sen kväll och fann att deras sätt att behandla palestinierna var präglat av icke-inblandning och respekt. Inte en enda gång såg jag något som ens påminde om övergrepp. I tre veckors tid iakttog jag soldaterna, med kameran hängande runt halsen. Det fanns inget att fotografera, inga överträdelser överhuvudtaget (utom palestinska krigsförbrytelser – som jag återkommer till).
Vid ett tillfälle vinkade en soldat till mig att jag skulle komma fram till honom. Han ville ställa några frågor till mig: Hur kunde jag arbeta för Fatah, betrakta mig själv som förkämpe för mänskliga rättigheter, när [palestinier] just dödat en homosexuell palestinier genom att binda fast honom vid en bil och släpa hans alltmer sönderslagna kropp genom centrala Hebron (några meter från vår position)? Jag blev rejält uppskakad. Blev jag undervisad om mänskliga rättigheter av en IDF-soldat? Jag anklagade honom för överslätning, bortförklaring. Jag tänkte på vad han sagt men lät mig inte oroas. Jag hade en rationell ursäkt: De människor jag arbetar för är Fatah – moderata, fredsaktivister, t.o.m. inklusive några judar…
NNästa vecka tedde sig något annorlunda. Jag insåg att IDF-soldater var vänliga, behandlade såväl mig som alla palestinier respektfullt. Under lunchrasten beslöt jag mig för att gå till PLO:s lägenhet. Med en kopp kaffe i handen såg jag ut över centrala Hebron och hela dess shouk [den arabiska marknaden]. Plötsligt hoppade två män ut ur en bil, drog fram vapen och började vilt avfyra hundratals skott mot marknadsplatsen. Denna var fylld med familjer, som när eldgivningen började alla försökte sätta sig i säkerhet. Jag filmade hela händelseförloppet, som varade så länge att jag hann gå upp på taket och fortsätta filma därifrån. Så handlar Hamas.
Efteråt sprang jag ner, varskodde mina aktivistkolleger och IDF-soldaterna och ringde till våra samordnare. IDF stängde vägspärren och förstärkte sin närvaro. Det här var Hamas första attack på Västbanken, ett försök att vinna insteg efter det lyckade maktövertagandet i Gaza. Den palestinska myndighetens ordförande Mahmoud Abbas utropade ett flera dygn långt undantagstillstånd. De enda som kunde känna sig säkra var det lilla palestinska samhället, judarna och vi utländska aktivister – tack vare IDF:s checkpoint och säkerhetsåtgärder inom det av Israel kontrollerade området. Jag kände mig faktiskt tacksam över IDF:s närvaro där.
Ironin i det hela hade då ännu inte gått upp för mig: Jag hade kommit till Hebron för att dokumentera israeliska krigsförbrytelser, men återvände hem med bevis på IDF:s humanitära handlande och palestinska krigsförbrytelser.
Under min vistelse i Hebron kände jag inte till de ständiga terrorattackerna mot dess minimala judiska befolkning. Jag visste inte att judiska invånare dödas närhelst de saknar skydd – barn, kvinnor, åldringar. Jag visste inte att Israel har effektiv kontroll bara över en ytterst liten del av Hebron. Jag kände inte till att verklig apartheid i Hebron kommer från araber och riktas mot judar. Jag hade ingen aning om Hebrons historiska och religiösa betydelse som det judiska folkets andra huvudstad.
Dessutom kände jag inte till att mina uppdragsgivare, Fatah-styrda ISM, aktivt uppmanar palestinska barn att kasta sten mot judar, ibland med dödligt resultat. Jag visste heller inte att när Fatah manar oss att agera sköldar för någon person eller för ett hus inför en IDF-operation, handlar det högst sannolikt om en terroristattack mot oskyldiga israeler. Detta var vad som hände Rachel Corrie [i Gaza].
Hur skulle jag ha kunnat veta? Eller mina kolleger? Vi är så totalt genomsyrade av den pro-palestinska lögnbild som odlas av CNN, New York Times, Le Monde, alla Europas mitten- och vänsterpartier, våra vänsterorienterade lärare och hela vårt kulturetablissemang. (israellycool.com, 22 augusti 2015)