“Har Gud verkligen sagt…?” – och ”Var det så?”


Dr. Herbert Hillel Goldberg
Dr. Herbert Hillel Goldberg

Redan i Paradiset konfronterades människan med motståndet mot Guds ord. Den listiga ormen, inspirerad av Satan (den onde), ifrågasatte: ”Har Gud verkligen sagt…?” och omtolkade: ”Ni blir som Gud” (1 Mos. 3:1, 5). En frestelse som förledde dem (v. 6).

Frestelsen fortsätter

Ersättningsteorin är också ett slags frestelse. Bibeln innehåller talrika garantier för Guds trofasthet gentemot sitt förbund med det utvalda folket Israel. Det finns däremot inget stöd i Skriften för irrläran att Gud har förkastat Israel till förmån för den kristna kyrkan. Nya Testamentet bekräftar Israels fortsatta status i Romarbrevets 11:e kapitel. Paulus, hedningarnas apostel, varnar där de hednakristna, de som ympats in bland det goda olivträdets grenar, för att förhäva sig. Han påminner dem om att ”det är inte du som bär roten utan roten som bär dig” (v. 13-18). Att hedningar får ta del av Guds frälsnings frukter och välsignelser genom inympningen betyder inte att judarna åsidosatts eller bytts ut.

Var och en som gör sig till ersättare för Israel, har fallit för frestelsen. Högmod innebär ett avskiljande från Guds välbehag och medför andlig stagnation och sekularisering, vilket är precis vad som präglar många kyrkliga församlingar idag.

Även om Guds förbund med Israel fortsättningsvis är fullt giltigt, talar han om ytterligare ett förbund: ”Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Judas hus” (Jer. 31:31). Om vi undantar förbundet med Noa ”och med alla levande varelser… allt liv på jorden” (1 Mos. 9:8-9, 12, 16) efter floden, har samtliga förbund ingåtts med förbundsfolket Israel.

Och så tillkommer ännu ett förbund, det messianska konungarikets: ”Jag skall sluta ett fridsförbund med dem. Det skall vara ett evigt förbund med dem. Jag skall bereda plats för dem och föröka dem och låta min helgedom stå ibland dem för evigt. Min boning skall vara hos dem, och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk. Och folken skall inse att jag är HERREN som helgar Israel, när min helgedom är mitt ibland dem för evigt” (Hes. 37:26-28).

Kristna får höra att de bör väcka a-vund hos judarna genom sitt sätt att leva. Det skulle vara svårt att påstå att historien har gett judarna någon anledning att följa det kristna exemplet. Naturligtvis finns undantag från regeln: kristna som älskar Israel, och proisraeliska kyrkliga bönegrupper. Men istället för att uppväcka positiv avund hos judarna, är otaliga kristna ledare – även här finns undantag – avundsjuka eller lider av ren missunnsamhet när det gäller den judiska utkorelsen. Detta faktum uppvisar nyanser som jag vill kortfattat beröra.

Alltför stor kärlek till Israel

Det finns israelvänner som upptäckt att deras deltagande i proisraeliska sammanhang har medfört att de blivit hånade som ”israelfanatiker”; kanske har deras pastor tillkännagivit att vissa människor älskar Israel alltför högt. När jag frågat olika församlingsföreståndare om hur ofta de inbjudit någon judisk gästtalare eller hur många gånger gudstjänsten haft Israel i fokus, har svaret oftast blivit: några få tillfällen om året. Är detta verkligen all tid man förmår anslå åt det folk genom vilket så många av Guds gåvor har förmedlats? Den som är förtrogen med Bibeln borde vara medveten om överflödet.

I vissa församlingar ser man med ogillande på att det sänds gåvor till Israel. Det är så lätt att glömma Paulus insamlingar för Jerusalem och hans uppmaning att hjälpa judarna materiellt, som tack för mottagna andliga gåvor (Rom. 15:26-27). Andliga ledare som brister i detta avseende borde inse att deras församlingsmedlemmar berövas mäktiga välsignelser.

Är det överhuvudtaget möjligt att älska judarna alltför mycket? Mer än Gud själv gör? Vi behöver bara uppmärksamma bibelordet: ”Ty jag är HERREN, din Gud, Israels Helige, din Frälsare. Jag ger Egypten till lösepenning för dig, Nubien och Seba i ditt ställe. Eftersom du är dyrbar i mina ögon, högt aktad och älskad av mig, ger jag människor i ditt ställe, folk i stället för ditt liv” (Jes. 23:3-4).

Vidare: ”Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbliva över dig. Än en gång skall jag upprätta dig, så att du blir upprättad, du jungfru Israel. Än en gång skall du ta upp din tamburin och dra ut i dans bland dem som är glada” (Jer. 31: 3-4).

Även Mose bejakade detta: ”Salig är du, Israel. Vem är dig lik? Du är ett folk, som har sin räddning i HERREN. Han är din skyddande sköld, ditt ärorika svärd. Dina fiender skall visa dig underdånighet, och du skall gå fram över deras höjder” (5 Mos. 33:29).

”Ty du är ett heligt folk inför HERREN, din Gud. Dig har HERREN, din Gud, utvalt att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jordens yta… Du skall bli välsignad framför alla andra folk” (7:6, 14).

Detta folks återvändande till sitt land är så grundläggande för Gud att han själv skulle föra dem från världsrymden för att hans ord skall gå i uppfyllelse: ”Även om dina fördrivna skulle vara vid himlens ände, skulle HERREN, din Gud, samla dig därifrån och hämta dig därifrån. HERREN, din Gud, skall föra dig in i det land som dina fäder har haft till besittning, och du skall besitta det. Han skall göra dig gott och föröka dig, mer än dina fäder” (30:4-5).

Israel betraktar sig inte som överlägset andra folk. Men hon är medveten om sin gudomliga utkorelse och sitt uppdrag för universella uppgifter vilka redan uppenbarats och som fortfarande delvis ligger framför oss för profetisk uppfyllelse. Den Högste förväntar sig att såväl jude som icke-jude skall handla i enlighet med Guds beslut och inte sätta sig upp mot honom. Här finns inte utrymme för halvmesyrer; vi är antingen för eller emot Gud – och för eller emot Israel.

Historieförnekelse

campNär min familj utstod lidandets mest fruktansvärda tid och fick uppleva att så många nära och kära dödades, kunde vi inte föreställa oss att Förintelsen en dag skulle komma att förnekas. Detta är precis vad som nu sker, och det är människor i ledande ställning som står bakom. Tusentals dokument, massiva rester av dödsfabriker och till och med officiella nationella minnesmärken påstås vara lögner.

Inför alla fria länders domstolar räknas ögonvittnens utsagor som bevis. Enligt judiska och kristna principer sker bevisning genom att”två eller tre vittnar” (Hebr. 10:28). Idag finns i Israel 250.000 överlevande, d.v.s. ögonvittnen.  Tragiskt nog lever en tredjedel av dessa under svältgränsen.

Vi behöver inte uppmärksamma judehatarna på detta. I decennier har jag förklarat att den dag nalkas när blotta omnämnandet av Förintelsen kommer att bemötas med en fnysning. I vissa brittiska skolor har ämnet redan tagits bort från kursplanerna i historia för att man inte skall riskera att stöta sig med muslimska elever och deras föräldrar. Det är mycket troligt att ämnet kommer att helt försvinna – med motiveringen: hellre förbjudas än ställa till med psykologiska problem!

Vissa förnekare hävdar att antalet offer är överdrivet. Skulle denna era vara mindre ohygglig om offren varit 3 miljoner istället för 6? Ryska arkiv som öppnats efter kommunismens fall antyder att antalet snarare kan ha varit 7 miljoner. Oavsett siffror rörde det sig om folkmord, det systematiska utrotandet av ett folk. 1938 upphöjde sig Hitler till ”profet” och förklarade att det inom några få år inte skulle leva några judar i Europa, som en följd av deras fullständiga ”förintande från rot till gren”.

Israel är ett folk som inte kan utplånas, ty Gud, den Evige, sade till Abraham: ”Jag skall upprätta mitt förbund mellan mig och dig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund. Jag skall vara din Gud och dina efterkommandes Gud” (1 Mos. 17:7).

Gud påminner oss om sitt eviga förbund: ”Kom för alltid ihåg hans förbund, det ord han påbjudit för tusen släkten, det förbund han slöt med Abraham och hans ed till Isak. Han fastställde det för Jakob som en stadga, för Israel som ett evigt förbund…” (1 Krön. 16:15-17).

Samtidigt varnade Han värdländerna med avseende på deras behandling av judarna: ”De [judarna] vandrade från folk till folk, från ett land till ett annat… Han straffade kungar för deras skull: Rör inte mina smorda, gör inte mina profeter något ont!” (v. 20-22). Hörsammade folken Guds varning? De gjorde raka motsatsen – även om vissa judehatare förnekar detta faktum.

En Ersatz-Jesus

Iskamlös historieförfalskning har ”palestinierna”, som bedrägligt framställer sig som filistéer, från högsta ort tillkännagivit att Jesus var ”palestinier” och inte jude. Det borde inte vara ägnat att förvåna, eftersom Abraham har uppgivits vara muslim och offrandet av sonen Isak har ersatts av offret av Ismael.

Att Jesus och Maria har (tvångs-)konverterats till ”palestinier” (och därmed låtsas-filistéer) har välkomnats av vissa liberala präster. Vilket sannerligen gör dessas historiska kunskaper diskutabla, eftersom det borde kunna förutsättas att man läst att Jesus föddes ”i Judeen… i Juda land”. Matteus nämner detta tre gånger i sitt andra kapitel: i vers 1, 5 och 6. Jesus judiska stamtavla redovisas noggrant i evangelierna, vilka är äldre än koranen och islam.

Landets namnbytet från Israel och Judéen till Palestina av de romerska ockupanterna år 136 skedde för att slå mot det judiska folket; det hade ingen demografisk eller etnisk betydelse.

Vi bör också minnas att vid Jesu tid hade det inte på flera århundraden existerat några filistéer. De var – och är – ett utdött folkslag. Följaktligen är det yttersta nonsens att hos dagens ”palestinier” leta efter ens den minsta förbindelse med filistéerna. Att hävda något sådant är fria fantasier, inget annat.

Förnekande av Templets existens

wallI dag förnekas att staden Jerusalem är Guds jordiska boning och Israels huvudstad. Världen önskar tvinga Israel att ge bort en del av staden till islam. Jerusalem har varit delat en enda gång under historiens lopp: åren 1948 – 1967. Och på grund av denna 19 år långa delning, som var resultatet av ett anfallskrig, anser världen att denna del, tillsammans med det judiska centralområdet Judéen och Samarien, utgör arabiskt territorium. Men dumheterna slutar inte med detta.

De högsta muslimska myndigheterna i Jerusalem hävdar att det judiska Templet aldrig existerat. Trots detta återfanns, när muslimerna under förra decenniet konstruerade en moské under tempelplattformen med plats för tiotusentals besökare, stora mängder rester från Templet. Dessa slogs sönder och fraktades till avstjälpningsplatser i närheten. Men judar lokaliserade dessa lämningar, och Israels fornminnesmyndighet fick en chock.

Det här för åter tankarna till den 19 år långa jordanska ockupation av delar av Jerusalem vilken inleddes år 1948. De muslimska erövrarna vanhelgade och förstörde 58 synagogor och yeshivot (judiska teologiska lärosäten) i Jerusalem. Syftet var att utplåna alla spår av den judiska närvaron. Alltsedan befrielsen 1967 har Israel gjort stora ansträngningar för att återuppbygga dessa synagogor och yeshivot, vilket Förenta Nationerna, den Europeiska Unionen och Förenta Staterna försöker förhindra.

Den judiska tron undermineras inte av att vissa människor förnekar Templets existens. Under de 2.000 år som förflutit sedan vi fördrevs har vi över hela världen dagligen vänt oss i bön mot denna heliga plats i Jerusalem. Dessutom utgör vår Torah och övriga heliga skrifter tillräckliga bevis.

Alla tider på dygnet befinner sig judar i bön invid den berömda Västra Muren. Romarna lyckades riva ner själva tempelbyggnaden, men de kunde inte fördriva Israels Gud. Och därför tror vi att han besvarar böner och förböner som framställs på denna heliga plats.

Inte heller kristna får fortsätta att vara nollställda inför tempelförnekelsen. Tvärtom, man borde betrakta sådant som en skymf mot sin tro. Om Templet inte existerat, vore alla hänvisningar på detta i Nya Testamentet rena lögner och fantasifoster. Då kan Jesus som 12-åring (Bar Mitzva) inte ha varit där. Varje gång Jesus talade om Templet, talade han osanning. Jesu närvaro i Templet, så som den rapporteras i evangelierna, var helt gripen ur luften. Kort sagt: Varje gång muslimer förnekar det judiska Templets existens dras mattan bort under kristenhetens fötter. Det är följaktligen oansvarigt och farligt för troende kristna att hålla tyst.

De liberaler inom kristenheten som tolererar islamiseringen av den kristna västvärlden, accepterar den ökande byggnationen av moskéer och faktiskt gräver sina egna gravar medan deras tomma kyrkobyggnader säljs ut, behöver påminnas om det faktum att ”år 2009 fick 150.000 kristna sätta livet till i muslimska (och kommunistiska) länder” (enligt Stanley Sjöberg, Hemmets Vän, 17 december 2009). 

En ersättnings exempelsamling

Det existerar också andra försök till ersättning eller efterapning, riktade mot Gud och mot Israel (se ”Upproriskhet – en parallell”, Hashivah årgång 30, nr. 4):

  1. Den judiska staten är tillförsäkrad av Gud; araberna vill ha en (andra) muslimsk stat på samma mark;
  2. Jerusalem är Israels garanterade huvudstad; muslimerna vill ha Jerusalem som huvudstad i sin statskopia;
  3. Israel har Lagen om återvändande för judar från hela världen; araberna kräver en liknande lag för ättlingarna till dem man själv gjorde hemlösa 1948.

Muslimer som förordar en muslimsk stat bredvid Israel kallas moderata. Men om vi beaktar det stora antalet radikala, visar det sig att målet är ett fullständigt utplånande av Israel. Muslimska fundamentalister hävdar till och med att deras messias, muslimernas 12:e mahdi, inte kan uppenbara sig förrän alla judar är borta. För att nå detta mål existerar ingen heligare strävan än jihad, heligt krig. Den som är medveten härom hyser inga illusioner om möjligheterna till fred med islam.

Vilken Gräns är Gränsen?

borderEtt faktum som man alltför ofta bortser ifrån: Vi får ständigt höra talas om den ”gröna linje” bortom vilken judar inte ska tillåtas bo eller bygga. Man syftar då på vapenstilleståndslinjen från 1949. Men alltsedan 1967 existerar en ny vapenstilleståndslinje. Och ingen av de båda utgör någon internationell gräns.

Även USA motsätter sig att Israel bygger ”bortom den gröna linjen”. Ironiskt nog accepterar man då – trots att ingen av de båda ”linjerna” är slutgiltiga – den från 1949, som var resultatet av ett anfallskrig mot Israel och som utmärkte den 19 år långa arabiska ockupationen. Den linje som markerade befrielsen av dessa ockuperade områden och 1967 års eldupphör, förkastas! Kan en 19-årig ockupation efter ett anfallskrig betraktas som legal? Under denna tid var det ingen som brännmärkte Jordanien som ockupant. Men nu kallas 40 år av befriat judiskt hemland för judisk ockupation av arabisk mark. Man har gjort svart till vitt, och vice versa. Detta är en himlastormande orättfärdighet! I Israel kallar man vapenstilleståndslinjen från 1949 för ”Auschwitz-gränsen”. Och denna vill världen tvinga på oss.

Israel har nu världens största judiska befolkning. Detta är synnerligen betydelsefullt. Resten av vårt folk kommer också att återvända till det land Gud ”gav åt deras fäder” och ”till sina egna gränser” [hebr. orig.] (se Jeremia kap. 30 och 31). Varenda kvadratmeter av vårt land behövs. Vi måste ”bygga upp de ödelagda städerna” och ”upprätta tidigare ödelagda platser” (se Jes. 61:4, Amos 9:14-15, etc.), i enlighet med vad profeterna talat. VI MÅSTE LYDA GUD MER ÄN MÄNNISKOR.

Föregående En elefant i rummet
Nästa Den Onde vill imitera