KRIGET HAMAS-ISRAEL, JULI-AUGUSTI 2014


Gabriel A. Goldberg, M.A.

Tankar kring Operation Protective Edge och kriget mot Hamas-terrorn.

Medan raketelden från Gaza intensifierades och Israels motoffensiv tog fast form, aktualiserades liknande frågeställningar som vid tidigare konflikter. En faktor förvånade dock alla: omfattningen av Hamas-terrorismens infrastruktur, i synnerhet nätverket av tunnlar in i Israel. Många började äntligen förstå vilket hot Hamas innebär och att en återgång till ”det vanliga” är otänkbar.

Nedan följer en sammanställning av synpunkter på olika sakfrågor i samband med kriget och motargument gentemot några av de anklagelser som riktats mot Israel för dess beslut att sätta stopp för Hamas terrorkampanj mot civila.

  1. Det var inte Israel som valde det här kriget…
  2. Hamas raketer (hittills 3.500) avfyras avsiktligt mot civila befolkningscentra i Israel…
  3. Hamas raketer avfyras från civila områden…
  4. Finns något ljus i slutet av tunneln?…
  5. Slår Israel medvetet till mot oskyldiga civilpersoner och civila områden i Gaza?…
  6. Israels försvarsmakt har gjort mer än någon annan modern armé i någon konflikt för att reducera antalet civila förluster på motståndarsidan…
  7. Bevisar inte jämförelsen mellan de båda sidornas förlustsiffror att Israels svar på Hamas attacker är oproportionerligt?…
  8. Vore inte vapenvila den mest önskvärda lösningen?…
  9. Vissa förståsigpåare anser att om Israel vill ha en lugn Gaza-gräns, måste man förr eller senare förhandla med Hamas och finna ett modus vivendi som tillåter vapenvila och t.o.m. fredsliknande samexistens…
  10. Men de världsomfattande fördömandena av Israel? T.o.m. Obama-administrationen har ju kritiserat Israel…

1. Det var inte Israel som valde det här kriget.

IDF

Medan vissa nyhetskällor och andra sagesmän avsiktligt framställt operationen i Gaza som en hämndaktion för de brutala morden på tre israeliska pojkar i juni månad, är det ett faktum att terrororganisationen Hamas och dess allierade i Gaza, Islamiska Jihad, besköt israeliska städer och kibbutzer med raketer flera dagar innan Israels flygattacker och markoffensiv inleddes.

För invånarna i södra och centrala Israel utgör raketelden ett ständigt hot, inte bara under de tre hittillsvarande krigen mellan Gaza och Israel. Staden Sderot har utsatts för urskillningslös beskjutning från Hamas under ett helt decennium. Kibbutz Nir Am har träffats drygt 180 gånger under de senaste 10 åren. Ashdod, Ashkelon, Beersheva, Kiryat Gat, Ofakim, Yavneh och många andra städer har beskjutits.

2. Hamas raketer (hittills 3.500) avfyras avsiktligt mot civila befolkningscentra i Israel

för att vålla största möjliga blodsutgjutelse och terror bland civilbefolkningen. Israeliska bostäder, företag, skolor och daghem har träffats av raketsalvor. Detta är en krigsförbrytelse enligt internationell lag. Hamas raketattacker riktas vanligtvis inte mot Israels militär. I motsats till Hamas tar Israels motoffensiv sikte på raketbatterier, vapendepåer och terroristernas stridsledningscentraler och gömställen och är därför legitima försvarsåtgärder.

3. Hamas raketer avfyras från civila områden,

hem, skolor, lekplatser, moskéer, sjukhus och begravningsplatser, allt i direkt strid mot internationell lagstiftning. Gazas terroristregim har uppmanat civila att samlas på taken av byggnader varifrån raketer avfyrats. Hamas använder civila som mänskliga sköldar – av två skäl: (1) i förhoppning om att Israel ska avstå från att slå ut raketramper med risk för att vålla civila dödsfall. (2) för att, ifall Israel ändå skulle anfalla, använda de civila offren som propagandavapen och därmed åstadkomma internationella fördömanden av Israel. I båda fallen hoppas Hamas få utdelning på sitt totala förakt för människovärdet. Enkelt uttryckt: ”Hamas använder civila för att skydda sina raketer, medan Israel använder raketer (Iron Dome) för att skydda sina civila.”
[videojs mp4=”http://hashivah.org/video/articles/UNmaps.mp4″ width=”680″ height=”380″ class=”alignright” autoplay=”false”]

4. Finns något ljus i slutet av tunneln?

Israel har meddelat sin avsikt att förstöra det väldiga bunker- och tunnelsystem som Hamas använder för att dölja sina raketlager och kunna ta sig in på israeliskt område för överfall. Vad vet vi om dessa tunnlar?

Tunnelbygget har visat sig vara mycket omfattande. Tjogtals tunnlar och utgångsschakt, konstruerade av Hamas, har upptäckts och förstörts. Vissa nådde uppemot 1,5 km. in i Israel. Många slutade mycket nära kibbutzer – en invid ett daghem med 57 barn.

Information från infångade Hamas-terrorister och bevismaterial man funnit i tunnlarna har avslöjat Hamas planer på en omfattande terroristattack under Rosh Hashanah nu i september. I ett samordnat anfall skulle hundratals Hamas-terrorister via tunnlar ta sig in till sex israeliska samhällen och kibbutzer för att döda så många som möjligt och ta andra som gisslan. Gud vare tack för att den pågående konflikten kom att avslöja terroristernas avsikter och anfallsvägar.

Inside Shuja'iya
Istället för att bygga skolor, sjukhus (eller ens skyddsrum för civila i händelse av krig), avloppsreningsanläggningar, vatten- och kraftverk och civil infrastruktur, lade Hamas beslag på 800.000 ton från Israel importerad cement och uppförde ett nätverk av bunkers och terrortunnlar – enbart för att kunna lagra upp vapen och attackera Israel.

I Tablet den 23 juli 2014 påpekade Leil Leibovitz att av den cement Hamas använt till tunnlar skulle man kunnat uppföra minst sju torn av samma storlek som Burj Khalifa-tornet i Dubai, världens högsta byggnad (828 m.), till vilken åtgick 110.000 ton cement.

Drygt 160 barn från Gaza har, enligt Hamas egna uppgifter, dött under arbete i tunnlarna, skriver Nicolas Pelham (Journal of Palestine Studies, vol. IV, nr. 2, sommaren 2012). Om så många dött, kan man anta att ett flerfaldigt större antal faktiskt arbetat med att gräva tunnlarna – p.g.a. sin ringa storlek och lättrörlighet. Även här visar Hamas sin brist på respekt för barnens rätt och trygghet genom att använda sig av barnarbetare.

Israel hade mycket riktigt antagit att Hamas skulle komma att tillskansa sig byggnadsmaterial i terrorsyfte och hindrade följaktligen sådana leveranser via Israel till Gaza. P.g.a. europeiska och amerikanska påtryckningar kom Israel att motvilligt tillåta införsel av cement och annat byggnadsmaterial till Gaza enligt en via USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clinton påtvingad överenskommelse, ett beslut som Israel nu ångrar. Kortsynta europeiska och amerikanska regeringstjänstemän har fortfarande inte erkänt sitt misstag utan talar istället om ohämmad handel genom Israels gränspassager till Gaza – inte som ett framtida mål, utan som en förutsättning för eldupphör. Kort sagt: eftergiftspolitik.

5. Slår Israel medvetet till mot oskyldiga civilpersoner och civila områden i Gaza?

Hamas och dess inofficiella talemän och supportrar vill få världen att tro att Israel inte tar hänsyn till människoliv. Israel inriktar sig varken medvetet eller urskillningslöst på civila. Israeliska piloter har många gånger avbrutit uppdrag, när civila upptäckts i närheten av målområdet.

Tyvärr uppstår, p.g.a. Hamas militära uppbyggnad inom civila områden, civila dödsoffer i samband med israeliska försök att slå ut raketramper och granatkastare.

[videojs mp4=”http://hashivah.org/wp-content/uploads/2014/08/NDTV-exclusive-how-Hamas-assembles-and-fires-rockets.mp4″ width=”500″ height=”380″ class=”alignright” autoplay=”false”]
Nyligen försökte Hamas lägga skulden på Israel för att 15 barn dödats i en FN-administrerad skola. Men Israel hade inte beskjutit skolan. Hamas vägrar erkänna att många av dess enklare, ”hemmabyggda” raketer är notoriskt opålitliga, landar inom Gazaremsan (den 30 juli hade 36% av de från Gaza avfyrade raketerna slagit ner i Gaza) och träffar egna civila anläggningar, t.ex. i närheten av al-Shifa-sjukhuset. Den italienske journalisten Gabriele Barbati twittrade den 30 juli om att en Hamas-raket – inte IDF som Hamas hävdat – dödat 10 (enligt vissa uppgifter 30) barn på en lekplats i flyktinglägret Shati. Barbati måste strax därefter fly från Gaza i fruktan för att Hamas skulle döda honom för att han vågat rapportera sanningen.

Via sociala nätverk har Hamas uppmanat befolkningen att inrapportera alla offer, även egna terrorister, som civila sådana. IDF uppskattar att uppemot 900 Hamas-terrorister hittills dödats under Operation Protective Edge. Hamas blåser upp sina ”civila” förlustsiffror genom att i statistiken över civila offer inkludera även dem man själv avrättat, anklagade för samarbete med Israel (hittills c:a 30) eller av andra orsaker. Ungefär 20 civila avrättades för att de vågat demonstrera mot Hamas för den förödelse som organisationen vållat Shejaia-området i Gaza.

När civila dödsoffer inträffar är det enligt internationell lag Hamas som bär ansvaret för att ha förvandlat civila byggnader till legitima militära mål, däribland minst tre FN-administrerade skolor och en FN-klinik, vilka användes som raketlager för Hamas och för annan terroristverksamhet. Vi påminns om tidigare Gaza-konflikter då FN-skolor agerade täckmantel för raketbatterier och biståndsarbetare från FN avslöjades som Hamas-agenter. Så fungerar Hamas – djupt omänskligt.

Som en följd härav har FN:s flyktingorganisation UNRWA:s neutralitet och humanitära funktion kommit att ifrågasättas.

6. Israels försvarsmakt har gjort mer än någon annan modern armé i någon konflikt för att reducera antalet civila förluster på motståndarsidan.

Förre chefen för de brittiska styrkorna i Afghanistan, överste Richard Kemp, har under tidigare konflikter försvarat Israels militära policy med avseende på civilister inom stridsområdena. Han har betecknat I.D.F. som den mest humana armén i krigets historia. Den 24 juli 2014 sade han att ingen annan armé i världen någonsin gjort större ansträngningar än Israel nu gör för att skona civila liv.

[videojs mp4=”http://hashivah.org/wp-content/uploads/2014/08/IDF-Soldiers-Find-Mosque-with-Weapons-and-Tunnel-Openings.mp4″ width=”680″ height=”380″ class=”alignleft” autoplay=”false” tittle=”IDF Soldiers Find Mosque with Weapons and Tunnel Openings”]
När Israels styrkor identifierat Hamas raketbatterier, vapenlager och stridsledningscentraler inom civila bostadsområden, har man släppt ner flygblad, ringt telefonsamtal till boende och t.o.m. sänt SMS-meddelanden för att uppmana till evakuering inför ett kommande anfall. Andra, ännu mera dramatiska, åtgärder som ”knacka-på-taket”-metoden, har använts för att få boende att ge sig iväg. Dessutom har uppdrag för att slå ut terroristernas raketbatterier inställts, om civilister upptäckts inom målområdet.

Israel har, p.g.a. sina varningar till civilister, ofta gått miste om överraskningsmomentet, varigenom även Hamas raketteam lyckats undkomma.

Tvärtemot vad vissa nyhetsrapporter påstår, etablerar Israel faktiskt nya och högre moraliska principer för sådana här konflikter. Medan USA än idag försvarar användandet av atombomber mot Hiroshima och Nagasaki, främst i syfte att undvika massiva militära förluster, och Storbritannien försvarar den monstruösa bombningen av Dresden med hänvisning till Tysklands skoningslösa attacker mot brittiska befolkningscentra, bl.a. London, utsätter Israel sina egna soldater för risker i syfte att begränsa de civila dödsoffren i Gaza.

Att civila mister livet är verkligen tragiskt. Men här sker det helt i överensstämmelse med Hamas militära strategi, som innebär att placera vapen och militära installationer mitt bland civila.

Istället för att inte alls svara på attacker, vilket vissa irrationella kritiker förespråkar, vidtar Israel förebyggande åtgärder av ett slag som det återstår för alla andra att bevisa att man själva är beredda till. Den första plikten för Israels regering och armé är att försvara sin egen civilbefolkning. Civila människoliv på fiendemark skall också sparas, men inte genom att tillåta ständig Hamas-beskjutning och dödande av civila israeler.

7. Bevisar inte jämförelsen mellan de båda sidornas förlustsiffror att Israels svar på Hamas attacker är oproportionerligt?

Iron Dome
Iron Dome

Termen ”oproportionerlig”, så som den används av många politiker, journalister, kommentatorer och övriga Israel-kritiker, antyder att dessa vore mera belåtna ifall Israels förlustsiffror var högre och mera jämförbara med Gazas. Men de israeliska förlustsiffrorna är inte låga p.g.a. bristande ambitioner från Hamas sida. Drygt 3.000 raketer och granater har under sommarens konflikt avskjutits mot civila mål i Israel. Att Israel konstruerat ett luftförsvarssystem, ”Iron Dome” med avsevärd framgång, förminskar inte Hamas mordiska avsikter och kriminella ansträngningar. Hur skulle ett proportionellt israeliskt svar te sig? En raket mot Gazas civilbefolkning för varje Hamas-raket? Avsiktligt rikta in sig på Gazas civila på samma sätt som Hamas försöker döda israeler? Löjligt.

En jämförelse: NATO:s bombkampanj under Kosovo-kriget 1999 resulterade i två amerikanska dödsoffer men drygt 1.000 serbiska (varav 500 civila). Dessutom förstördes drygt 40.000 bostadshus. Kriget i Afghanistan medförde nära 3.500 dödsoffer inom koalitionen men c:a 20.000 afghanistanska, förutom talibanska soldater. Irak-kriget resulterade i 4.802 döda inom koalitionen och c:a 110.000 dokumenterade irakiska (varav 66.000 civila). Av detta framgår att siffror inte berättar hela sanningen. Det är något grundläggande sjukt i att bedöma moral utifrån likvärdiga eller icke-likvärdiga förlustsiffror.

8. Vore inte vapenvila den mest önskvärda lösningen?

Det finns inget skäl att anta att ett sådant förslag skulle leda till något mer än en respit på ett par år, under vilken Hamas återupprustar, bygger upp sin terrorist-infrastruktur och därefter inleder en ny omgång potentiellt ännu mera dödsbringande attacker. Tre krig mellan Gaza och Israel har utspelats p.g.a. Hamas raketattacker mot Israel sedan man grep makten år 2007:

  • 2008-2009 ledde Hamas raketangrepp till Israels Operation Cast Lead [Gjutet Bly].
  • 2012 resulterade Hamas attacker i Operation Pillar of Defense [Försvarspelaren].
  • Den nuvarande (2014) konflikten inleddes än en gång av Hamas raketattacker.

Mellan dessa öppna konflikter har Hamas och Islamiska Jihad i olika omgångar avfyrat raketer mot Israel.

Vid varje tidigare tillfälle uppnåddes vapenvila efter stark press på Israel (men inte på Hamas). Och varje gång kunde Hamas ersätta sina förluster och öka såväl sina raketlager utöver antalet före kriget som räckvidden och kvalitén hos dessa. Man kunde också bygga ut sin terror-infrastruktur, bl.a. det omfattande tunnelsystemet. Förutom förbättrade raketer har Hamas också visat nya teknologiska färdigheter under den nuvarande konflikten, t.ex. flera obemannade luftfarkoster, s.k. drönare.

Hittills har varje vapenvila erbjudit Hamas möjlighet att undkomma för att därefter kunna fortsätta kampen ytterligare ett dygn. Om inte demilitarisering av Hamas kan uppnås, kommer organisationen tveklöst att försöka återigen bygga upp sitt terrormaskineri utöver nuvarande förmåga. Och så kommer nya krig att följa – med ännu fler lidande civila på såväl Israels som Gazas sida om gränsen.

Europeiska och amerikanska påtryckningar på Israel att utlysa en ensidig vapenvila är följaktligen missriktade, ty de bevarar Hamas militära kapacitet att hota Israel om och om igen, precis som i det förflutna, och medger tid för att bygga upp terror-infrastrukturen. Kom ihåg att grunden för Hamas missnöje inte är blockad eller bosättningar eller ”ockupation” sedan 1967. Så länge som Israel existerar, kommer Hamas att avfyra raketer och skaffa sig medel att terrorisera Israel.

9. Vissa förståsigpåare anser att om Israel vill ha en lugn Gaza-gräns, måste man förr eller senare förhandla med Hamas och finna ett modus vivendi som tillåter vapenvila och t.o.m. fredsliknande samexistens.

Utgångspunkten för detta resonemang är att Hamas utgör en pålitlig partner i ett fredsavtal och instämmer i vissa av de grundläggande demokratiska och humanitära värderingar som delas av merparten västländer.

Hamas har i sina stadgar deklarerat och gång på gång via sina talesmän fastslagit att man aldrig kommer att erkänna staten Israel. Här handlar det inte om någon konflikt p.g.a. israelisk ockupation av arabisk mark eller om judiska bosättningar. Detta är en existentiell konflikt. Med Hamas egna ord: Målet är staten Israels förstörelse. Under sådana omständigheter är varje eldupphör och varje fredsöverenskommelse en tillfällig företeelse. Så snart Hamas känner sig starkt nog att utkämpa ett effektivt krig eller bara utföra en större terrorattack, kommer man att spräcka freden.

Att tvinga Israel gå Hamas till mötes, såsom européerna och amerikanarna vill, är sak samma som Neville Chamberlains naiva och utsiktslösa ansträngningar att sluta fred med Hitler: en dårarnas vapenvila.

Hamas islamistiska världsåskådning inkluderar, precis som nazisternas, en folkmordspolicy inte bara gentemot israeler utan mot judar överallt i världen. Hamas islamister är övertygade om att det åligger fromma muslimer att döda alla judar som en förutsättning för den slutliga återlösningen eller domedagen, allt enligt den muntliga tradition (hadith) som tillskrivs Mohammed, islams grundare. Men det hindrar inte Hamas från att acceptera vissa tillfälliga vapenvilearrangemang, om man på detta sätt kan få bättre förutsättningar för framtida fientligheter mot Israel.

Den islamistiska Hamas-regimen är, i lika hög grad som nazisternas, en blodskult. Den har gång på gång visat sig villig att offra egna civila, inklusive kvinnor och barn, för att kunna döda judar – alla judar. Nazisterna var på samma sätt, när nederlaget blev uppenbart, beredda att låta hela Tyskland gå under tillsammans med dem. T.o.m. i slutskedet, medan Tredje Riket rasade samman, överförde nazisternas dödsmaskineri manskap och utrustning från militären för att kunna döda judiska civilister. Att förhandla med Hamas är i princip detsamma som att förhandla med Hitler och nazisterna. Skulle någonting mindre än total seger över nazistregimen varit tillräckligt?

Vissa amerikanska och europeiska politiker gör åtskillnad mellan Hamas militära och politiska gren och föreslår att den sistnämnda skulle kunna spela en legitim framtida roll i Gaza. Man påpekar t.o.m. den humanitära roll som Hamas spelar i Gaza: driver sommarläger, idrottsföreningar och socialbyråer för civilbefolkningen. En lömsk åtskillnad.

Även nazistregimen drev skolor, sommarläger och kulturella, sociala och andra humanitära projekt, samtliga i syfte att förverkliga nazisternas rasistiska mål.

Hamas är, i likhet med nazistregimen, en rabiat rasistisk, antisemitisk och folkmordsivrande terroristorganisation. Dess taktik överensstämmer helt och fullt med andra liknande organisationers, t.ex. ISIS (numera den Islamistiska Staten) i Syrien och Irak, Boko Haram i Nigeria, Hizbullah i Libanon, talibanerna i Afghanistan och Al-Qaida. Dessa organisationer finansieras i sin tur av islamistiska regimer som Iran, Qatar och Saudiarabien.

Tyvärr visar sig alltför många stater i västvärlden villiga att dalta med dessa terrorismens sponsorer; här spelar handel, marknadsandelar och olja en avgörande roll. Betalningsmedlet har varit Israel. Nu vägrar Israel att längre agera betalningsmedel.

10. Men de världsomfattande fördömandena av Israel? T.o.m. Obama-administrationen har ju kritiserat Israel.

rockets-in-school
I det stora hela har Obama-administrationen varit balanserad och även fördömt Hamas raketattacker mot israeliska civilister, något som de flesta andra regeringar och nyhetsredaktörer bortser ifrån eller förpassar till fotnoterna.

Å andra sidan skyndade sig Washington att fördöma beskjutningen av en FN-administrerad skola och antydde att Israel var skyldigt – innan alla fakta var kända och innan någon undersökning företagits av vare sig Israel, FN eller någon annan aktör. Man underlät också att i sammanhanget nämna Hamas eldgivning mot israeliska trupper från närheten av skolan, d.v.s. ett klart civilt område.

Detta vanliga anlopp för att fördöma Israel – och endast Israel – från många regeringars sida antyder en politisk agenda snarare än strävan efter sanning, en desperat jakt på medel för att påtvinga Israel en snabbt tillyxad vapenvila.

Här har Kanada varit ett undantag. Man har fördömt Hamas för att ha startat konflikten, för dess krigsförbrytelser genom eldgivning mot civila befolkningscentra och för att ha placerat militära anläggningar på civila platser och därigenom utsatt sin egen civilbefolkning för fara. Stephen Harpers regering har också deklarerat att Israel behöver totalförstöra Hamas raketkapacitet och därigenom en gång för alla befria såväl Israel som Gaza från Hamas-terrorismens gissel.

Trots Obamas kritik förstår flertalet politiker i USA:s senat och kongress vilka svårigheter som Israel står inför i sin strävan att eliminera terrorhotet. Här finns ett stöd i såväl ord som handling.

Även USA har måst uttrycka sitt beklagande över civila dödsoffer. Under sina operationer för att ”utomrättsligt avrätta” talibanledare och agenter i Afghanistan, har vid många tillfällen tjogtals civila dödats, när islamistiska befälhavare närvarit vid bröllop och andra familjesammankomster. Antalet civila dödade av koalitionsstyrkor i Afghanistan och Irak kan räknas i tiotusental. Detta till trots har USA hävdat att sådana operationer varit lagliga.

FN:s Råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) har röstat för att undersöka påstådda israeliska krigsförbrytelser i samband med den pågående konflikten. Man nämnde dock inget om Hamas och dess direkta attacker mot civila israeler. Man försökte inte ens vara balanserad. Endast USA röstade emot denna ensidiga undersökning. Skamligt nog avstod samtliga europeiska stater och lät därmed nationer som Kina, Kuba, Ryssland och Saudiarabien få sista ordet.

Det återstår för UNHRC att åtminstone en enda gång tydligt fördöma Hamas. Här finns massakrer och konflikter att ta tag i, vissa pågående och 100 gånger värre när det gäller människoliv, t.ex. i Irak eller Syrien. Men mellan 2006 och 2012 lyckades man brännmärka Israel 47 gånger. Självklart: Med nuvarande eller tidigare rådsmedlemmar som Kina, Iran, Nordkorea, Pakistan, Sudan och Syrien – vilka rättmätiga uttalanden eller mänskliga rättigheter kunde man förvänta sig? Vi bör bara påminna oss om vilken ”förkämpe” för mänskliga rättigheter som år 2006 valdes till rådets ordförande – Libyens Muammar Qaddafi – för att inse UNHRC:s skandalösa bedrägeri. I skydd av den vördnadsbjudande termen ”mänskliga rättigheter”, sysslar UNHRC, denna ökända anti-israeliska dyngpöl, med att främja antisemitism – precis som andra FN-organ, på uppdrag av den majoritet som utgörs av arabiska och muslimska stater och sådana som är ekonomiskt beroende av dessa runt om i världen.

Uppenbart när det gäller FN, UNRWA, UNHRC, UNESCO och UNICEF är dessas allmänna ignorans eller överseende attityd gentemot Hamas övergripande ansvar för att ha inlett konflikten och för att ha satt civila icke-stridandes (inklusive kvinnors och barns) liv i fara på båda sidor. Indirekta, milda fördömanden av Hamas terrorgärningar betraktas av Hamas som en propagandaseger. Resultatet blir att dessa organ för mänskliga rättigheter, flyktinghjälp och barnens rätt uppmuntrar Hamas att fortsätta sina kränkningar. Istället för att bidra till en lösning på problemet har dessa organisationer blivit medbrottslingar.

Föregående <!--:en-->Israel, trust in the Lord: He is their Help and their Shield<!--:--><!--:de-->Israel hoffe auf den Herrn, der ist ihre Hilfe und Schild<!--:--><!--:sv-->Israel, förtrösta på Herren. Han är deras hjälp och sköld<!--:-->
Nästa Utvald för välsignelser, lidande och seger!