Detta är också Jerusalem


Dr. Herbert Hillel Goldberg
Dr. Herbert Hillel Goldberg

Det var torsdagseftermiddagen den 26 maj. Vi hade just tagit farväl av gäster på besök från Australien, när vi lade märke till rök; vi antog att den kom från araber som brände avfall på motsatta sidan av dalen, vilket de ofta gjorde nattetid för att irritera oss.

Så såg vi de små flygplanen, efterhand åtta stycken, som cirklade över vårt skogklädda bostadsområde i Jerusalems utkant och släppte ner kemiska eldsläckningsmedel. Några minuter därefter stannade en polisbil utanför vår grind och alla boende beordrades att ge sig iväg från gatan p.g.a. risken för att bostäderna skulle fatta eld. Tjocka rökmoln över oss bekräftade faran. Vi fick bara hämta pass och fickpengar och stänga fönster och dörrar men hade ingen möjlighet att ta med extra kläder eller något annat överhuvudtaget innan vi måste rusa ut.

Under hela denna pärs var Leah och jag helt lugna och t.o.m. bland de sista som körde ut ur bostadsområdet. Kanske aktualiserade vår ålder erfarenheter från längesedan som blev oss till hjälp.

Blev vi inte påminda om vår ungdom under Andra världskriget? Flygräder, bränder, att gömma sig undan nazisterna. Vad är skillnaden när livet står på spel? Att i tro på Gud och i jämnmod vandra vidare med tillförsikt. Så ofta var detta min hustrus erfarenhet i preussiska Königsberg, precis som det var min egen i Polen och senare under rysk beskjutning av en skog nära Stettin (nu Szczecin) och amerikanska luftangrepp i den nordtyska staden Lübeck och annorstädes. Ofta måste vi upprepade gånger nattetid rusa iväg till skyddsrum. Idag är vi tillvanda, ja t.o.m. förhärdade, när det gäller faror.

Jag påminns om en annan händelse. Under Gulfkriget 1991 kom Leah och jag på en av våra många resor från USA till Jerusalem innan vi flyttade hit. På Ben Gurion-flygplatsen fick vi ta emot gasmasker och instruktioner. När vi anlände till vår lägenhet klistrade vi genast igen ett av rummen för att göra det lufttätt och stoppade in våta handdukar under dörrarna.

Redan innan vi var färdiga började varningssirenerna ljuda. Scud-missiler hade avfyrats mot Israel från Irak. En stund senare slog flera av dem ner i Tel Aviv. En släktings hus blev totalförstört. Via radion uppmanades vi att sätta på oss gasmask innan vi fortsatte med övriga säkerhetsåtgärder. Ytterligare ett antal raketer slog ner, men ingen av dem träffade Israels huvudstad. Så kom faran-över-signalen och det hela var överståndet.

Under de närmast följande dagarna gick alla, och även vi, omkring med gasmask runt halsen. Det här hände för 25 år sedan, men det övergripande kriget mot Israel har pågått kontinuerligt alltsedan 1948. Än idag utrustas varje byggnad med skyddsrum.

Tillbaka till nutiden. Uppenbarligen rörde det sig om flera samtidiga skogsbränder med oklart ursprung. Elden härjade 150 meter från vårt hem. Vissa grannar förlorade träd och en balkong, och lågorna nådde trädgårdsmuren kring en synagoga. Brandsläckningspiloterna och brandkåren gjorde ett utomordentligt arbete. Det dröjde fem timmar innan Leah och jag kunde återvända hem. I lugn och ro körde vi till ett annat bostadsområde och inhandlade livsmedel. Under tiden ringde en närboende rabbin och en läkare från vår församling och erbjöd oss husrum ifall vårt hem skulle bli förstört. Vi var tacksamma för denna beredvillighet att hjälpa, som är så utmärkande för Israel.

Den Evige hade gett oss fullständigt skydd. Och tack vare en vindkantring klarade sig vår gata t.o.m. undan brandlukten.

Jerusalem kallas Fredens stad. Trots detta har staden gång på gång attackerats, förstörts och återuppbyggts. Även det slutgiltiga kriget här på jorden, efter en fredens tidsålder på ettusen år, kommer att vändas mot Jerusalem, Guds jordiska boning (Upp. 20:7-9). Hat och split kommer utifrån. Men en dag skall evig fred råda och ingen fara finnas mer. Som den Allrahögstes barn kan vi redan nu äga fullständig frid, ty Fridsfursten själv bor i våra hjärtan.

Föregående UNRWA – Vem bad om din åsikt?
Nästa Tre citat