En midrash* på berget, Del 2

Var Jesus oense med rabbinerna?


I vår förra utgåva diskuterade vi Bergspredikan. I denna undervisade Jesus om trogen efterlevnad av Torah (Lagen) och betonade dess oföränderliga status genom att hänvisa till en rabbinsk skriftutläggning kring begreppen ”jota” och ”prick”.

Vi övergår nu till en bred översikt över Jesu sex kontrastyttranden i denna predikan. Var och en inleds med orden ”ni har hört att det är sagt…” och avslutas med ”[men] jag säger er…”

Till exempel: ”Ni har hört att det är sagt: ’Öga för öga och tand för tand.’ Jag säger er: ’Stå inte emot den som är ond, utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra åt honom” (Matt. 5:38-39).

Den uppenbara betydelsen av ett sådant påstående antyder att dess inledning är underlägsen, felaktig, ogiltig eller kanske t.o.m. osann, och dess avslutande del överlägsen. D.v.s. att det inte är A, utan B som är sann, giltig, etc. Alltså tycks Jesus ersätta den bibliska rättsprincipen ”öga för öga” med ”vänd den andra kinden till”.

Om det förhåller sig så, tycks dessa yttranden gå stick i stäv mot Jesu tidigare framställda anspråk: ”Tro inte att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullborda” (5:17). Upphäver Jesus Mose Lag och upprättar nya normer – eller inte?

Inte A, utan B” i dess hebreiska sammanhang

Konceptet ”inte A, utan B” behöver inte nödvändigtvis betyda att B ersätter A, åtminstone inte i den hebreiska kontexten. Denna slutsats kan verka kontraintuitiv, men den utgör en nyckel till förståelse av Bergspredikan.

Bibeln – och den rabbinska litteraturen – innehåller många framställningar som använder sig av konceptet ”inte A, men B”. De inleds med ett påstående som går stick i stäv mot vedertagna fakta – ett ovanligt, kanske t.o.m. besynnerligt sådant – vilket utgör argumenteringens ”inte A”-del. Detta är ett medvetet grepp för att fånga vår uppmärksamhet genom att utmana vår uppfattning av sanningen, i syfte att medvetandegöra oss om en ännu djupare innebörd: den som uttrycks i argumenteringens andra hälft, ”men B”-delen.

Detta vanliga hebreiska litterära verktyg motsvarar våra understrykningar för att framhålla något väsentligt. Rabbinerna förklarar: A är inte huvudsaken eller det mest väsentliga. B utgör det djupare eller primära budskapet (Talmud-traktaten Berachot 12b). Yttrandet ”inte A” upphäver inte tidigare normer eller fakta. Tvärtom blir det ett medel att framhäva betydande sakfrågor i Skriftens mångdubbla bottnar.

Vi ska nu studera två exempel på hur detta fungerar: det första från en rabbinsk skriftutläggning, det andra direkt från Bibeln.

Rabbinens predikan

Vad som här följer är ett citat ur en välkänd rabbinsk kommentar över Jesaja 54:13 (med tillagd betoning): ”’Dina barn [hebr. banayich] skall alla bli HERRENS lärjungar, och dina barns [även här banayich] frid skall vara stor.’ Läs inte ’dina barn’ [banayich] utan ’dina byggares’ [bonayich]” (Berachot 64a).

Den rabbinske kommentatorns utsaga går stick i stäv mot vedertagna fakta: ”Läs inte bibeltexten så som det står i den” (”inte A”) och föreslår ett alternativ: ”Läs istället…” (”men B”). Läsarens intresse har väckts av att kommentatorn dristat sig till att ändra ett ord i den Heliga Skrift från ”barn” till ”byggare”.

Lägg nu märke till följande: Denna förändring åstadkoms i hebreisk skrift genom att man byter ut en enda vokal. Alltsedan historisk tid har den hebreiska Bibelns bokrullar skrivits helt utan vokaltecken. I århundraden överfördes vokalljuden via muntlig tradition, för att bara i ett senare skede skrivas ner av masoreterna. En till synes obetydlig vokaländring, som från ”banayich” till ”bonayich”, resulterar i ett helt annat ord med helt annan innebörd.

En initierad judisk läsare är medveten om att kommentatorn inte hade för avsikt att ändra i bibeltexten, utan syftade till att förmedla en ytterligare innebörd: att de som ägnar sig åt studiet av Guds ord är världens sanna andliga byggare och fredens befrämjare.

Guds predikan

Ännu mera avslöjande är det faktum att även Gud upprepade gånger i Bibeln använder sig av konceptet ”inte A, men B”.

Ett exempel: ”Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Lägg era brännoffer tillsamman med era slaktoffer och ät upp köttet! Ty på den dag då jag förde era förfäder ut ur Egyptens land, gav jag dem inte någon befallning eller något bud angående brännoffer och slaktoffer. [Men] det bud jag gav dem var detta: ’Lyssna till min röst, så skall jag vara er Gud och ni skall vara mitt folk. Vandra i allt på den väg som jag befaller er, så skall det gå er väl’” (Jer. 7:21-23).

Gud är missnöjd med folkets ständiga synder och meddelar att man lika gärna själva kan äta upp t.o.m. de offer som är avsedda som heloffer på altaret, eftersom de inte längre är honom välbehagliga.

Och så kommer Gud med en överraskande kommentar: att han inte befallde Israel något om brännoffer eller andra offer när folket lämnade Egypten (v. 22: ”inte A”), utan endast bad dem att för deras eget bästa lyda honom (v. 23: ”men B”). Är den inledande delen av Guds kommentar sann? Verkligen inte.

Kom ihåg att Israels folk i förberedelse för uttåget ur Egypten fick befallning om påskalammsoffret (2 Mos. 12:3-11, 21-27). Och när de Tio Orden gavs, befallde Gud Israel angående altare och offer (20:24).

Dessutom fick Mose under 40 dagar och nätter på Sinai berg befallning om att resa ett altare (27:1-8) samt instruktioner angående invignings-, försonings- och dagliga offer (lägg särskilt märke till 29:1-46; 30:10, 20, 28; 31:9 och även 40:29). Det är uppenbart att Gud anbefallde Israels folk olika slags offer redan när de lämnade Egypten.

Gud ljuger inte

Eftersom Gud inte ljuger – vad betyder då detta? Som tidigare nämnts innebär ”inte A, men B” följande: inte A, utan B, är det primära. Vad som tycks vara ett faktavidrigt konstaterande (”Jag befallde inte Israel något om offer”) är i själva verket ett medel för att framhäva den viktigare aspekten: att lydnaden mot Gud är det primära.

Så även om offren är giltiga (vilket de är, eftersom de trots allt är givna av Gud), får man inte bli så rutinberoende av dem att det äkta engagemanget går förlorat. Offren är sekundära i den betydelsen att de är en del av förbättringsarbetet efter själva synden. Faktum är ju att lydnad undanröjer behovet av många slags offer.

Bemöt förolämpning med tystnad

Med känsla för det hebreiska språkbruket kan vi nu förstå vad Jesus avsåg i Bergspredikan.

Han ersatte inte de Lagens riktlinjer som manade domare att agera juridiskt rättfärdigt. Jesu fokus var istället människans hämndbegär.

I det dagliga livet strävar den mänskliga naturen efter att utkräva lika för lika, vilket medför en ändlös cykel av hat eller våld med ett juridiskt processande som följd. Men domstolar är i bästa fall bara begränsade hjälpmedel för att ersätta förstörd egendom. De lyckas i regel inte eliminera frätande agg mellan parter som ligger i luven på varandra. En ödmjuk anda, tillmötesgående eller t.o.m. tystnad inför förolämpningar och kränkningar kan i många fall förebygga behovet av att processa och leda till större fred i den gemensamma tillvaron.

Den är inte jude…

Denna tolkning av konceptet ”inte A, men B” får konsekvenser inte bara för Bergspredikan. Låt oss beakta ytterligare ett exempel. Paulus säger, riktat till judar: ”Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelsen är inte något som sker utvärtes på kroppen. [Men] den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm inte av människor utan av Gud” (Rom. 2:28-29).

Utanför sitt judiska homiletiska sammanhang har denna text kommit att tjäna som klassisk bevisföring av ersättningsteologer, som stöd för deras förkastelse av Israel och anspråk på kyrkans roll som ersättare.

Men Paulus, som insåg omskärelsens företräde (3:1-2) och som själv omskar lärjungen Timoteus (Apg. 16:1-3), vände uppenbarligen inte ryggen åt vare sig sitt folk eller Lagens föreskrift om kroppslig omskärelse. När den väl rensats från ersättningsteologins vantolkning, betonar denna text helt enkelt den primära aspekten: att tjäna Gud med omskuret hjärta, d.v.s. med kärlek och beredvillig ödmjukhet – en princip välkänd alltsedan Moses tid (5 Mos. 10:16; 30:6; Jer. 4:4).

Att läsa med hebreiska ögon (i en judisk kontext) kan hjälpa kristna att bättre förstå såväl Tanach (Gamla testamentet) som Nya testamentet, inklusive Pauli brev. Härigenom kan historiska missuppfattningar om det judiska folket mildras – och därmed också tankegångar som alltför ofta tillämpas gentemot dagens Israel.

* rabbinsk skriftutläggning

Föregående Speciell värme för Jerusalem mitt i häxkitteln
Nästa Gracious, Righteous (Ps. 116:5-11)