Judarna: Semiter eller khazarer?


Gabriel A. Goldberg, fil. mag.

”Templet har aldrig existerat.”

”Jesus var palestinier.”

”Palestinierna är avkomlingar till kananéerna och filistéerna.”

Befängda påståenden av detta slag framförs ofta av den palestinska administrationens talesmän i ett krampaktigt försök att revidera forntidens historia. De ingår i en pågående kampanj som går ut på att förneka det judiska sambandet med Israels land, ja t.o.m. fullständigt sudda ut judarna ur historieböckerna.

Innan vi avfärdar sådana skrattretande påståenden som verkningslösa, bör vi beakta att arabvärlden under de senaste 40 åren lyckats revidera historien vad avser den arabisk-israeliska konflikten. Världens sympatier för Israel, som var påfallande fram till det tidiga 1970-talet, har vänts i sin motsats. Idag accepteras den palestinska historieskrivningen allmänt och över hela världen och påverkar FN:s, EU:s och i ökande utsträckning även USA:s mellanösternpolitik.

Ett av de vidrigaste försöken att beröva det judiska folket dess historia är numera påståendet att judarna i själva verket inte alls är semiter. Märkligt nog har på senare år t.o.m. ett antal pro-israeliska aktivister och förläggare i Israel låtit sig föras bakom ljuset. En av dem som stöder påståendet är den palestinsk-arabiske lutheranske prästen dr. Mitri Raheb, årets mottagare av det ansedda Tyska Mediapriset för sitt påstådda bidrag till ökad förståelse mellan kristna, judar och muslimer.

Vid en konferens år 2010 i Betlehem under rubriken ”Christ at the Checkpoint” hävdade Raheb: ”[Det förutsätts] att det palestinska folket och delar av det judiska utgör en fortsättning av landets folk.  Men inte Israel… I själva verket representerar Israel Bibelns romare, inte landets folk… Om vi gjorde en DNA-jämförelse mellan betlehemiten David, betlehemsfödde Jesus och [mig], är jag förvissad om att DNA skulle visa släktskap, men det skulle en jämförelse mellan kung David, Jesus och Netanyahu inte göra, eftersom Netanyahu härstammar från ett östeuropeiskt folk som konverterade till judendomen på medeltiden… När de kristna palestinierna talar om sina förfäder, är de ensamma i hela världen att tala om sina verkliga förfäder, som också är förfäder i tron. För oss är de ett och samma.”

Tarvlig smörja – knappast ett bidrag till förbättrade relationer religionerna emellan.

Raheb hävdar, tämligen tafatt, att flertalet judar till skillnad från de palestinska araberna inte tillhör den semitiska folkgruppen. Han jämför judarna med romarna, som var utländska erövrare och brutala inkräktare. Vi förväntas av detta dra slutsatsen att judarna inte äger någon arvsrätt till Israels land, och än värre: att de berövar palestinierna, de ”verkliga” semitiska ättlingarna, deras land.

Han grundar sin anklagelse på en obevisad sekelgammal teori, som har hamnat i rejält vanrykte sedan början av 1990-talet. Den går ut på att majoriteten av dagens judar, vilka har europeisk, ashkenasisk bakgrund, inte är ättlingar till semitiska förfäder i Mellanöstern utan till khazarerna, f.d. nomadiska turkiska stammar från Centralasien, vilka konverterade till judendomen någon gång under 800-talet. Khazarteorin populariserades och gavs pseudo-historicitet i en bok av Arthur Koestler.

Raheb sprider ett slags ersättningsteologi (enligt vilken palestinierna ersatt judarna), baserad på diskrediterade rasteorier, i syfte att beröva det judiska folket dess arv. Som anhängare av khazarmyten och med orubbligt propalestinsk politisk agenda tillhör han idag samma andliga gemenskap som radikala anti-israeliska propagandister, nynazister och förespråkare för vit överhöghet vilka önskar delegitimera den judiska nationen. Deras slutmål: att bryta ner Israel.

Khazarerna blir judar

Khazarernas imperium varade från 600- till 900-talet och omfattade områden norr om Svarta havet, Kaukasus och Kaspiska havet (dagens Ukraina och västra Ryssland). Under sin storhetstid var dess makt jämförbar med det bysantinska rikets och det muslimska kalifatets. På 800-talet blev judendomen khazarrikets statsreligion i samband med att kung Bulan lämnade sin hedniska tro och övergick till judendomen. Riket slutade sina dagar efter intensifierade attacker från furstendömet Kievrus i norr och muslimerna i söder.

Vissa historiker tror att det bara var kungafamiljen och adeln som konverterade. Andra menar att stora delar av khazarfolket följde ledarskapets exempel. Hur som helst omnämns khazarerna och deras judiskhet i historiska källor från denna epok – kristna, judiska, muslimska och andra.

Teori blir ”faktum”

Påståendet att majoriteten av dagens judar härstammar från khazariska konvertiter har sitt ursprung i de rasteorier – många av dem rasistiska – som kom i ropet vid slutet av 1800-talet och som senare spreds av välkända antisemiter, bl.a. Henry Ford. På 1950-talet stöddes de t.o.m. av vissa intellektuella kretsar inom judenheten.

Sekulära intellektuella, assimilerade och antisionistiska diasporajudar, besvärade av tanken på ett utvalt folk och motståndare till det judiska nationella projektet i Palestina, hävdade att judiskhet på sin höjd handlade om tro, inte ras eller nationalitet. I hopp om att kunna misskreditera den judiska nationalismen, tog de tacksamt emot den förklaring som khazarteorin erbjöd (att judenheten var ett konglomerat av olika folkslag) och presenterade denna som ett faktum, trots avsaknaden av stöd i form av historiska och arkeologiska bevis.

Den mest lästa skriften från en anhängare av khazarteorin var boken Den trettonde stammen (1976) av Arthur Koestler, en judisk journalist och icke-historiker. Boken utgörs till största delen av gissningar fyllda av felaktiga associationer och falsk etymologi. Koestler trodde i sin naivitet att han kunde avväpna antisemitismen genom att visa att majoriteten judar inte är semiter. Om judar inte är semiter, finns ingen grund för antisemitism, antog han. Som man kunde vänta sig, blev boken istället till välsignelse för antisemiter som nu i sin arsenal kunde införliva anklagelsen att judarna falskeligen utgav sig för att vara semiter. Idag står Koestlers bok högt på listan över nynazisters, antisemiters och israelhatares favoritlitteratur.

Att skilja fakta från fantasi

Är då flertalet av de ashkenasiska judar, som en gång i tiden, före Förintelsen, levde i Polen och andra östeuropeiska länder och som idag utgör den judiska majoriteten i Israel och runtom i världen, avkomlingar av de turkiska khazarstammarna? Nej.

Även innan khazarerna konverterade till judendomen och innan de ens anlänt till Östeuropa, fanns i regionen alltsedan romersk tid väletablerade judiska samhällen – på Balkan, norr om Svarta havet och i Kaukasus. Viktiga judiska samhällen existerade nära dagens Odessa och på halvöarna Krim och Taman. Arkeologiska fynd visar judiskt samhällsliv i Phanagoria på Taman ända tillbaka till år 51 e.Kr. Judiska ristningar från tidigt 200-tal har hittats i Pannonia (nuvarande Ungern), liksom referenser till 200-talssynagogor i norra Bulgarien, nära gränsen till Rumänien. Merparten av det arkeologiska bevismaterialet är äldre än khazarriket.

Historiskt och övrigt bevismaterial visar att majoriteten östeuropeiska judar är avkomlingar till judar från Centraleuropa (Tyskland, Böhmen och Mähren), vars förfäder utvandrat från Rom och dessförinnan från Mellanöstern. Medeltida krönikor ger vid handen att judar flydde från Central- till Östeuropa redan på 1000-talet som en följd av korsfararnas massakrer. Ett betydande antal judar bosatte sig under 1200-1500-talen i Östeuropa, företrädesvis i Polen. De polska härskarna var relativt toleranta, gav judarna beskydd, trosfrihet, rätt att färdas, bedriva handel och äga mark. Dokument som anger ursprung för judarna i t.ex. 1300-talets Wrocław (Breslau) visar att flertalet kom från Tyskland.

1400-talet präglades av dussintals judefördrivningar över hela Europa, vilka förde ytterligare judar till Polen. Dessutom tvingade påbud bort judar från hantverk och industri, varvid ännu fler måste söka sig nytt uppehälle.

År 1500 levde i hela Polen endast 20.000-30.000 judar av en befolkning på totalt fem miljoner. 1575 hade befolkningen som helhet ökat till sju miljoner, men den judiska andelen var nu 150.000, d.v.s. en femdubbling. Polen ansågs år 1500 vara det säkraste landet för judar och blev den ashkenasiska judenhetens centrum.

Många judar i medeltidens Polen hade sedan århundraden gamla familjenamn som antydde deras ursprung: Bachrach (Bacharach), Frankfurter (Frankfurt), Landau (Landau), Mintz (Mainz), Shapiro (Speyer), Wiener (Wien).

Till skillnad från den khazariska ursprungs-teorin är judarnas migration från Central- till Östeuropa dokumenterad historia.

Det finns emellertid ytterligare ett bevis som har satt punkt för spekulationer om den europeiska judenhetens ursprung. Ironiskt nog hänvisade pastor Raheb till detta – och det motbevisar i allra högsta grad hans eget påstående.

DNA och genetisk historia

De senaste årens forskning kring genetisk kartläggning har gett befolkningsstudier ett lyft. Molekylärbiologers undersökningar av DNA-fragment, i syfte att lokalisera de gener som ger upphov till olika sjukdomar, har också resulterat i upptäckten av unika genetiska mutationer typiska för specifika etniska grupper, däribland judar. Enkelt uttryckt: Man har identifierat ”judiska”, ”etiopiska”, ”slaviska”, ”turkiska” och många andra genetiska markörer. Dessa gör det möjligt för historiker att spåra folkförflyttningar i det förgångna och datera etnicitets-grundande händelser med utgångspunkt från genetiska sammanhang.

Fynd från ett flertal DNA-studier på judar världen över ger vid handen att majoriteten, både ashkenasiska och andra, har likartade ”judiska” genetiska markörer och att de är nära besläktade med semitiska grupper. Med andra ord: Man har bekräftat att de flesta judar – inklusive de östeuropeiska – härstammar från Mellanöstern och semitiska förfäder. Även om en judisk minoritet faktiskt kan vara av khazariskt ursprung, är påståendet att de flesta judar inte är semiter utan khazarer bevisligen falskt.

Till pastor Rahebs stora förtret är judarna i New York, Stockholm, Warszawa – och t.o.m. i Jerusalem – i själva verket hans semitiska ”kusiner”.

Jude av fritt val

Inom den judiska gemenskapen är tanken på genetik-baserad judiskhet helt irrelevant. En rabbin sade: ”Trots vad denna forskning funnit, kommer vi aldrig att använda DNA för att utröna ifall någon är jude.” Dessutom har det judiska folket genom tiderna välkomnat konvertiter. Moabitiskan Rut anslöt sig till det judiska folket och blev urmoder till kung David av Juda stam och även till Jesus. Många perser blev judar efter Hamans och hans anhängares nederlag, vilket står att läsa i Esters bok. Lite khazar-DNA har också inkluderats i den samlade judiska arvsmassan, men vad gör det? Judar skriver inte under på teorier om blodets renhet. En konvertit betraktas som lika judisk som Abraham eller Mose.

Pastor Rahebs försök att delegitimera judarna måste betraktas i ett vidare perspektiv: den palestinska propagandakampanj som går ut på att förneka judarnas rätt till Israel. Trots att dess påståenden är historiskt absurda, visar den senaste tidens anti-israeliska UNESCO-beslut att lögner som upprepas bär frukt. Vilket kräver vaksamhet och genmäle från vår sida.

Föregående <!--:en-->Islam in a World of Unbelievers<!--:--><!--:de-->Der Islam in einer Welt von Ungläubigen<!--:--><!--:sv-->Islam i de otrognas värld<!--:-->
Nästa <!--:en-->This Time We Know<!--:--><!--:de-->Diesmal wissen wir es …<!--:--><!--:sv-->Den här gången vet vi<!--:-->