Israelisk apartheid – En modern blodslögn


Gabriel A. Goldberg, M.A.

Israels kritiker anklagar ofta staten för att praktisera apartheid-politik gentemot de palestinska araberna. Men tål detta påstående en kritisk granskning? Låt oss se till fakta.

I Sydafrika gav det av regeringen genomförda apartheidsystemet för åtskillnad mellan raserna medborgarskap och rösträtt endast till vita. Det innebar rassegregation inom skola, sjukvård, samhällsservice och allmänna inrättningar (badstränder, parkbänkar, fontäner för dricksvatten, etc.) och resulterade inom alla livets skiften i sämre rättigheter och lägre status för icke-vita.

Israels befolkning på 7,795 miljoner inkluderar cirka 1,6 miljoner araber (20,5%), varav huvudparten betraktar sig som ”palestinska”. Genom stam- och familjetillhörighet är de identiska med de palestinska araberna inom den Palestinska myndigheten och i Jordanien – bröder, systrar, mostrar och farbröder.

  • De israeliska araberna har israeliskt medborgarskap och rösträtt; de har t.o.m. ”arabiska” politiska partier. För närvarande finns 10 arabiska ledamöter i Israels Knesset (riksdag). De deltar i Knessets utskott, t.o.m. högt säkerhetsklassade sådana, precis som sina judiska kolleger. Araber har innehaft regeringsposter. Vissa arabiska Knesset-ledamöter stöder öppet PA:s politik, upprätthåller kontakter med ”fientliga” arabstater och kan t.o.m. förorda Israels upplösning. På samma sätt är araberna representerade också inom lokal kommunalpolitik.
  • Araberna kan, liksom judarna, föra sin talan inför Israels domstolsväsende, inklusive Högsta domstolen. Det är inte ovanligt att mål avgörs till deras fördel vid högsta juridiska instans. I Israel utnämns araber till domare vid distriktsdomstolar och t.o.m. vid Högsta domstolen!
  • Israeliska araber arbetar i olika branscher inom det israeliska samhället. De är såväl läkare, advokater, ingenjörer och professorer som kroppsarbetare. De har tillgång till samma regeringsförvaltade förmånssystem som israeliska judar: sjukvård, pension, socialvård och arbetslöshetsersättning. De har full rörelsefrihet, kan välja att handla i vilken butik eller vilket shoppingcentrum som helst i hela Israel.
  • De har tillgång till alla sjukhus. Arabiska och judiska patienter delar rum. En arabisk läkare kan vårda en judisk patient och vice versa. Araber och judar är medlemmar i samma sjukvårdsförsäkringskassor.
  • Araber studerar vid Israels högst rankade universitet. De kan såväl vara medlemmar i befintliga studentkårer som organisera egna sådana.
  • Arabiska är ett av Israels officiella språk. Regeringspublikationer trycks på arabiska och hebreiska. Gatunamnsskyltar är på arabiska, engelska och hebreiska. Araberna har sin egen fria tidningsutgivning på arabiska.
  • Det har aldrig funnits olika dricksvattenfontäner för araber och judar i Israel. Araber behöver inte sitta längst bak i bussar eller på Jerusalems spårvagnar. Diskriminering på basis av ras och religion är förbjuden enligt israelisk lag.

Man skulle kunna fortsätta mer än nog, men faktum kvarstår: Israel är allt annat än apartheid. Anklagelsen är en ondskefull lögn. Om det handlade om apartheid, skulle de israeliska ”palestinska” araberna inte äga några av de rättigheter de har – till och med i högre grad än i någon arabisk stat.

När det gäller slummen i vissa av de områden som PA övertagit från Israel, är det ett sorgligt faktum att alla försök från Israels sida i det förflutna att förbättra bostadssituationen, koppla in el, vatten, etc. och ge samhällsservice omedelbart fördömdes och förkastades av FN-tjänstemän och av palestinierna själva. Sådana förbättringar ansågs vara ”smygkolonisering” som skulle permanent knyta områdena till Israel. Moderna israeliskbyggda bostäder för palestinier stod tomma i decennier, symboler för den judiska statens bortkastade pengar och goodwill. PA, som nu administrerat dessa områden i nära 20 år, bär ansvaret för förhållandena, eftersom man förslösat dollarmiljarder i internationellt bistånd genom överföring till privata bankkonton och utbetalningar till diverse palestinska makthavare.

Det faktum att PA-områdenas arabiska medborgare (i likhet med Israels judiska!) får stå ut med de svårigheter som skapas på grund av israeliska säkerhetsåtgärder, är en direkt följd av PA:s fortsatta krigstillstånd och uppmuntran till terrorism. Detta är krigets verklighet. Om PA fortsatt med fredsförhandlingar och uppfyllt sina förpliktelser enligt Oslo-fördragen och senare överenskommelser, skulle dessa åtgärder, inklusive säkerhetsstängslet, ha varit obehövliga. Säkerhetsåtgärder – tyvärr, men de är inte några bevis på apartheid.

På den andra sidan har PA:s ledare Mahmoud Abbas och andra PA-talesmän upprepade gånger gjort offentliga uttalanden om att den framtida palestinska staten inte kommer att tillåta en enda israel eller jude att uppehålla sig i den. På frågan om huruvida alla judar måste ge sig iväg, svarade PA:s ambassadör i Washington, Maen Rashid Areikat: ”Ovillkorligt… förflytta judar som… hamnar under en palestinsk stats jurisdiktion… Detta är ett helt nödvändigt steg” (Tablet, 29 oktober 2010). Deras krav innebär åtskillnad. Detta är apartheid. Detta är en åtskillnadspolitik baserad på ras eller religion.

Men varför bli förvånad? Kristna inom PA har delat samma öde – en förföljd minoritet – som sina trosfränder i många muslimska stater. Diskriminering, ständiga trakasserier och ofta förekommande mord har reducerat deras antal. Eftersom man skrämts till lydnad, vågar kristna inte offentligt kritisera sina muslimska herrar.

Från medeltiden och ända fram till idag har religionsbaserad apartheidpolitik tillämpats i muslimska stater i enlighet med sharia-lagstiftning (muslimsk religiös lag), vilken kräver att icke-muslimska, ”otrogna” minoritetsgrupper (s.k. dhimmi) tilldelas en lägre samhällsstatus.

Israel utgör en förebild när det gäller frihet och tolerans, trots oerhört komplicerade reella säkerhetsproblem. Kampanjen om ”israelisk apartheid” har inget att göra med social rättvisa eller mänskliga rättigheter. Den är ett lömskt försök att misskreditera Israel i världens ögon, i syfte att uppnå internationell isolering och slutligen, via bojkotter och sanktioner, statens avveckling. Israels kritiker skulle, om de vore ärliga, ha mycket större anledning att leta annorstädes efter exempel på apartheid. Det är ingen speciellt svår uppgift.

Föregående 70 år efter Wannsee <br>– Hågkomst och varning
Nästa Gengångare i Mellanöstern