Jul i juli för Iran


We can trust the Iranians: US Secretary of State John Kerry jubilant in Vienna after reaching agreement with the Iranians, July 14, 2015. How many more victims?
David B. Goldberg, fil. mag.
David B. Goldberg, fil. mag.

Den 14 juli i år pågick det persiska firandet långt in på natten i Teheran. En miljon svirare fyllde gatorna i Irans huvudstad. De skickliga iranska förhandlarna hade återvänt från Palais Coburg på Theodor Herzl-torget i Wien med ett drömavtal.

En förskotts-julklapp var på väg till den iranska regeringen: 100-150 miljarder USA-dollar och mycket mer därtill (c:a 500 miljarder under en 10-årsperiod), för att blåsa nytt liv i en stat som p.g.a. förlamande ekonomiska sanktioner befunnit sig på ruinens brant. Nu skulle Iran förkroppsligas som nukleär tröskelstat. Och den iranska revolutionen skulle vara säkrad.

I sitt första offentliga tal efter tillkännagivandet proklamerade Irans högste ledare Ayatollah Ali Khamenei seger, fortsättning på alla atom- och missilprogram och stöd för terrorism, medan folkmassorna skanderade: ”Död åt Amerika! Död åt Israel!”

USA hade, i allians med Storbritannien, Kina, Frankrike, Tyskland och Ryssland (det s.k. P5+1 eller E3/EU+3), accepterat Irans kapitulationskrav. Statschefer världen över frossade i århundradets historiska avtal. Den amerikanske utrikesministern John Kerry och hans iranske kollega Mohammad Javad Zarif ägnade sig åt ömsesidigt ryggdunkande i förvissning om att ha rott hem ett delat nobelpris. Och USA:s president Obama hade skrivit in sig i framtidens historieböcker.

”Kärleken till pengar är roten till allt ont” (1 Tim. 6:10)

Trusting Hitler’s word: UK Prime Minister Neville Chamberlain returns from Munich with a signed agreement, September 9, 1938. WWII had 60 million victims.
I förlitan på Hitlers ord. Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain återvänder från München med undertecknat avtal 9 september 1938. Andra världskriget: 60 miljoner dödsoffer.

Världen över bokade handelsdelegationer flygresor till Iran för att göra upp avtal. Tysklands vicekansler, finans- och energiminister Sigmar Gabriel (som kallat Israel ”apartheidregim”), och hans team var först på plats. Tysklands export till Iran hade 2013 minskat till 1 miljard USA-dollar, men beräknas nu kunna överstiga 10 miljarder, till välsignelse för den tyska ekonomin. Tyskland är Irans största handelspartner.

Obama har sagt att om Iran bryter mot avtalet, återupptas sanktionerna med omedelbar verkan. Detta var rent nonsens, vilket alla var medvetna om. När väl pengarna kommit i rullning skulle ingen vilja strypa flödet, i synnerhet inte kineserna eller ryssarna. Inte ens tyskarna var helhjärtade ifråga om de tidigare sanktionerna. Och dessutom har iranierna en lång historia av brott mot alla atomavtal man någonsin undertecknat.

Att föra världen bakom ljuset

Gång på gång under hela juli månad upprepade Obama sitt mantra om inspektion av kärnanläggningarna: ”närsomhelst, varsomhelst”. När avtalstexten slutligen offentliggjordes, visade det sig att så var inte fallet. Oannonserade inspektioner var tabu. Förhandsanmälan krävdes. Och Iran hade t.o.m. möjlighet att sätta sig på tvären och fördröja en inspektion med mellan 24 och 90 dagar.

Presidentens ord var ”retoriskt blomsterspråk” som inte borde tas på allvar, meddelade den amerikanska chefsförhandlaren Wendy Sherman – samma Sherman som under president Bill Clinton på 90-talet skötte de förhandlingar som syftade till att hindra Nordkorea från att uppnå kärnvapenkapacitet.

Den 21 oktober 1994 skröt Clinton: ”Detta är ett bra avtal… Nordkorea kommer att frysa och därefter avveckla sitt atomprogram. Hela världen blir tryggare när vi minskar spridningen av kärnvapen… Inspektörer kommer att noggrant övervaka att Nordkorea lever upp till sina åtaganden.” (P.S. Idag har Nordkorea kärnvapen.)

Obama har envist hävdat att han skulle hindra Iran från att uppnå kärnvapenkapacitet. Nu vet alla att detta helt enkelt inte var sant. Om Iran uppfyller avtalsvillkoren kommer dess atomprogram att försenas med högst 10-12 år – inte att avslutas. Och det behövs bara ett enda år för att konstruera en bomb. Men detta gäller bara ifall Iran håller sitt ord. Obama har själv erkänt att Iran kan behöva endast tre månader. Och vi bör minnas att Iran har en lång historia av brott mot alla atomavtal man någonsin ingått.

Listan över fadäser och eftergifter är häpnadsväckande (se faktaruta).

Hasardartad tilltro

We can trust the Iranians: US Secretary of State John Kerry jubilant in Vienna after reaching agreement with the Iranians, July 14, 2015. How many more victims?
Vi kan lita på iranierna! USA:s utrikesminister John Kerry triumferar i Wien efter uppnått avtal med Iran 14 juli 2015. Hur många fler offer?

Caroline Glick slog huvudet på spiken: ”Om Iran lever upp till avtalet, eller inte straffas för avtalsbrott, kommer inom 10 år världens största statliga sponsor av terrorism att vara rik, i besittning av en moderniserad militärapparat, en ballistisk missilarsenal kapabel att bära kärnbestyckade stridsspetsar till jordens alla hörn, och även själva kärnstridsspetsarna.” (Jerusalem Post, 16 juli 2015)

Faktum är att FN:s säkerhetsråd, EU och ett tjogtal andra stater spelar hasard – litar på att ett Iran som får hjälp att utvecklas till en atombeväpnad terroriststormakt inte blir en sådan.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu kallade avtalet ett ”bittert misstag av historiska dimensioner” och beklagade oförmågan att upprätthålla den framgångsrika ekonomiska påtryckningsstrategin gentemot Iran. Han sade: ”Eftersom Irans atomprogram inte avvecklas, kommer detta avtal att inom ett decennium ge en obotfärdig, förhärdad och betydligt rikare terroristregim kapacitet att framställa många kärnvapenladdningar, i själva verket en hel kärnvapenarsenal, inklusive möjligheten att avfyra dem.”

Spelets huvudaktörer får sina önskningar uppfyllda, skrev Washington Posts kommentator Charles Krauthammer (2 juli 2015): ”Obama får sin plats i historieböckerna. Kerry får sitt nobelpris. Och Iran får bomben.”

Obamas eftermäle

Det är omöjligt att bortse från ironin i det faktum att Obama, mottagare av Nobels fredspris, står fadder för kapprustning. Vapenhandlare världen över (120 bara i London) förväntar sig enorma försäljningsuppsving under året till följd av att stater i Mellanöstern vill skydda sig mot terroristgrupper som snart kommer att bli än mer effektivt finansierade av Iran. Saudiarabien bygger, med Rysslands och Frankrikes hjälp, 16 kärnreaktorer. Israel har högsta beredskap.

Efter att han lyckligt och väl skjutit problemet med iranbomben på framtiden – då han själv är tryggt pensionerad – kan president Obama nu ägna sina resterande 16 månader i Vita huset åt sin andra utrikespolitiska måltavla: Israel.

Gud hjälpe oss.

Vad måste vi göra nu?

Vi får telefonsamtal till vårt kontor med frågor om hur bibeltroende bör agera. Somliga ber och fastar för sin egen nation, för Mellanöstern och för Israel. Mycket snabbare än vi kunnat ana har vi kastats in i en förvirringens tidsålder. Experter på profetian kommer att närmare förklara varför vi nått den Yttersta tiden. Ett stort krig är i antågande. Vi, eller våra barn, kommer att få genomlida det. Vi måste vara redo.

Ett judiskt svar formulerades av rabbinerna för 2.000 år sedan: ”Den som räddar ett liv, betraktas som om han räddat en hel värld” (Sanhedrin 4:9). Rabbi Eliezer uppmanade: ”Omvänd dig en dag före din död” (Pirkei Avot 2:10). Budskapet är tydligt: Rädda en annans liv; led någon tillbaka till tro på Gud. Förändra din livsväg så att du håller hans bud. Du kan dö imorgon; omvänd dig därför idag (Shabat 153a).

Lägg också märke till dessa tröstens ord i en tid när ”människor skall ge upp andan av skräck, i väntan på det som skall komma över världen. Men när detta börjar ske, så räta på er och lyft upp era huvuden, ty då närmar sig er förlossning” (Luk. 21:26, 28). ”Vaka och be”, låt er inte överraskas sovande (Mark. 13:33ff).

Tillägg: En tröst är att Kanada har beslutat att ”även fortsättningsvis bedöma Iran på grundval av dess handlande” och ämnar vidmakthålla sanktionerna mot Iran.

En villfarelsernas parodi

  • Avtalstexten betonar att Irans åtgärder är frivilliga, valfria (sektion A, paragraf 1 och ingress).
  • Irans atomprogram ska skäras ner, inte avvecklas. Iran tillåts fortsätta att anrika uran i 5.000 centrifuger och att med P5+1-assistans utveckla förbättrade versioner (Annex 3, sektion D10). Underjordiska anläggningar, t.ex. Fordo, bibehålls. Efter 10 år upphör flertalet begränsningar.
  • P5+1-staterna åläggs att skydda Irans atomanläggningar från attacker och sabotage utifrån (ibid.). Denna formulering syftar på Israel.
  • Inspektionsförfarandet är rena farsen. Iran förbjuder USA att delta.
  • Det iranska atomprogrammets historia och nuvarande status är fortfarande obekräftade.
  • Irans utveckling av missiler fortsätter, trots 8-årig begränsning av ballistisk teknologi och 5-årig beträffande tunga vapen.
  • Irans finansiering av terrorism i 30 länder lämnas utan beaktande.
  • Irans förbrytelser mot mänskliga rättigheter – fängslande av kristna och andra, avrättning av medborgare efter skenrättegångar, kvinno- och minoritetsförtryck samt förintelsehot gentemot Israel och USA – ignoreras.
Föregående Den Onde vill imitera
Nästa Inget nytt under solen – Pred. 1:9