Att be som jude i Europa


Ariel M. Goldberg
Ariel M. Goldberg

Ariel representerar tredje generationen i vårt team när vi reser utomland på mötesturnéer. Med början 2010 vid 15 års ålder har han uppträtt på piano och gitarr i ett halvdussin länder och sjungit såväl egna kompositioner som andras om Guds löften till sitt folk. I år kommer han att framträda under juni, juli och november i Danmark, Schweiz, Sverige och Tyskland. Se hans musikvideos på vår hemsida.

– Red.

Önska Jerusalem frid! Må det gå dem väl som älskar dig” (Ps. 122:6).

Jag vill låta våra läsare ta del av följande berättelse:

Min mor var, tillsamman med min bror, i december i fjol på årsdagen av sin mors död på besök hos sin åldrande far i Danmark. Under sin vistelse gick de till Centrala synagogan och församlingscentret på Krystalgade i Köpenhamn. Min mor ville visa min bror, på kort permission från israeliska flygvapnet, den plats där hon hade förrättat bön under sin uppväxt.

Den första iögonfallande förändringen var att gatan nu var permanent avstängd för fordonstrafik. Vid synagogans huvudentré hejdades de av en säkerhetsvakt som meddelade att de inte kunde komma in utan att slå grindens säkerhetskod. Alternativt måste de ringa på klockan, vänta på en anställd och förklara varför de ville komma in. Min mor ringde och efter en stund anlände synagogans gabbai (vaktmästare). Min mor fick visa de israeliska pass som intygade deras judiska identitet och på klanderfri danska tålmodigt förklara varför hon och hennes son önskade komma in. När de strax därefter släpptes in, måste de passera genom en dörr av skottsäkert glas och vänta i ett litet tillslutet rum tills denna dörr stängts bakom dem och nästa öppnats, innan de kunde stiga in i synagogan. Så går det till idag.

Vaktmästaren visade dem den gamla, rikt dekorerade byggnad som min mor kände så väl från sin barndom och önskade dem hjärtligt välkomna tillbaka till Shabat-gudstjänsterna senare i veckan.

Den 15 februari 2015 besköt Omar Abdel Hamid El-Hussein människor utanför synagogan, samlade för en 12-årig flickas bat mitsvah-firande, och träffade Dan Uzan, en 37-årig judisk församlingsmedlem som gjorde vakttjänst. Denne dog senare av en skottskada i huvudet. Min morfar hade ofta mött honom. Förövaren sköt och sårade också två poliser. Men tack vare den förstärkta säkerheten lyckades han inte komma in i byggnaden, och därmed kunde en ännu större tragedi undvikas.

Väl wishers reagerar som de ger blommor och tänder ljus för att hedra fotograferings offer utanför huvud synagogan i Köpenhamn, Danmark den 15 februari, 2015
Foto: AFP / Odd Andersen

Jag förstår mycket väl varför en sådan plats måste ha så stark säkerhet. Det finns en anledning till de dubbla dörrarna. Likaså till avstängningen av gatan. Det finns en anledning till säkerhetsvakterna och poliserna. Dessa förebyggande åtgärder har tillkommit för att skydda livet på de judar som bara vill be till sin Gud. Ingenting annat.

Jag har upplevt samma skyddsåtgärder i Frankfurt, Stockholm, Warszawa och Zürich, och du kan vara förvissad om att de också finns i många andra europeiska städer: Amsterdam, Berlin, London, Oslo, Paris, Wien, etc. Men inte bara i Europa. Det finns vakter vid synagogentréer även i Buenos Aires och Los Angeles.

Judar förföljs i sina bönehus. Detta har inget samband med judiskt stöd för sionismen eller Israel. Dessa attacker är ingen kamp mot någon påstådd ockupation. Attackerna på judar i Europa och annorstädes utförs av dem som hatar själva den judiska existensen. Och i Mellanöstern är redan nu även kristna deras nästa offer.

Jag skulle naturligtvis önska att alla judar kom hem till Israel, precis som jag själv. Men det befriar inte en nation från sitt ansvar att skydda alla sina medborgare och låta dem leva utan terror och våld.

Jag har skrivit denna uppsats i önskan att höja medvetenheten om de säkerhetsåtgärder som judar måste företa bara för att kunna be i Europa. Jag skriver till kristna vänner eftersom jag kan gå in i deras kyrkor utan att bli utfrågad, kroppsvisiterad eller krävd på legitimation – vilket jag avundas dem. Jag skulle vilja göra detsamma när jag går in i en synagoga vid mitt nästa besök i Danmark, Schweiz, Sverige eller Tyskland.

Psalm 91 är en trosbekännelse under påfrestande omständigheter; andra versen innehåller nyckelorden: ”I HERREN har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.”

Föregående Nationernas högmod
Nästa Vem bekämpar Sanningen?