Guvernör Huckabees trösterika ord till Israel


I många länder skulle man förlöjliga en politiker som använder sig av ett religiöst språkbruk. Flertalet vill bara synas när man går i kyrkan till jul. Men det finns politiker som känner stolthet över sin tro och uttrycker den utan omsvep, speciellt när det gäller Israel.

Mike Huckabee, 62, blev sydbaptistisk pastor 1972, tjänstgjorde i två församlingar 1980-1992, var guvernör i delstaten Arkansas 1996-2007 och ställde upp som amerikansk presidentkandidat såväl 2008 som 2016. Hans TV-program har gett honom miljontals efterföljare. Han har sedan 1973 gjort 100 resor till Israel. Hans dotter, Sarah Huckabee Sanders, är Vita Husets pressekreterare och näst efter presidenten ett av administrationens mest välkända ansikten.

Vid en serie möten i det israeliska parlamentet (Knesset) och inför judiska åhörare i Jerusalem omedelbart före Donald Trumps installation i januari 2017 berättade Huckabee om sina känslor för Israel.

– Red.

Om Israels framgång

• När jag första gången kom hit, kämpade Israel för att försörjas av kibbutzim [jordbrukskollektiv]. Idag är man en av de främsta entreprenörnationerna i mänsklighetens historia och har gått segrande ur många krig som man (med konventionella mått mätt) inte borde ha vunnit. Den enda förklaringen till detta är Guds egen unika inblandning.

• Varför har Israel varit effektivt och framgångsrikt? Jag tror det beror på den grundläggande övertygelsen om att ni befinner er här som ett resultat av Guds ingripande och inte av egen kraft. Jag tror att om ni håller fast vid detta, så är Guds välsignelse så ofantlig att ingen makt någonsin kommer att kunna sätta sig upp mot er. Det är jag uppriktigt övertygad om, och i likhet med många av mina kristna syskon tror jag att de som välsignar Israel kommer att bli välsignade medan de som förbannar Israel kommer att drabbas av förbannelse. Jag skulle kunna säga till vem som helst i världen: ”Säg vad du vill om Israel, men jag skulle aldrig satsa på något som går emot henne.”

Om Israels tro

• Israel är en mycket speciell plats. Vi måste vara uppmärksamma, respektfulla och aldrig skygga för att tala om för världen att Guds hand vilar på Israel. Ingen här i Israel borde någonsin tveka att frimodigt tillkännage att detta lands grundval inte är hennes politik, utan fastmer hennes tro. Utan denna skulle hon inte kunna fortbestå, men med den kan ingen någonsin hota henne.

Om att avträda land för fred: tvåstatslösningen

• Jag vill säga till mina vänner i Israel: Världen hatar er inte på grund av var ni finns; den hatar er för vilka ni är och den hatar er för Vems ni är. Och jag ska uttrycka mig mycket klart och tydligt: Den kommer inte att hata er mindre ifall ni ger efter för dess krav.

Föreställningen att ni på något sätt skulle kunna få alla att älska Israel genom att ge efter för deras krav är nonsens, eftersom det hat de uttrycker gentemot Israel inte är politiskt; det är i grund och botten andligt, oavsett om de hatiska förstår det eller inte. Och följaktligen är det obegripligt, detta konstanta tryck mot Israel att avstå den minimala lilla bit land man lever i och äger.

Jag har med mig den här lilla kartan. Det gröna området avbildar samtliga muslimska stater i Asien och Afrika. En rejäl landmassa, så stor att det faktiskt är svårt att urskilja någon annan färg än den gröna. Vad ni antagligen inte kan se, om ni inte är riktigt nära, är att precis där, i den pyttelilla fläcken, den minimala röda pricken, där finns Israel.

De flesta amerikaner har ingen aning om vad ni rent geografisk står inför. Men jag håller upp den här [kartan] som en påminnelse om att när folk talar om en tvåstatslösning, så är detta vad de i själva verket föreslår: att det folk till vilket Gud gav detta land för nästan 4.000 år sedan, det folk som bor här och har rätten till detta land inte bara juridiskt, religiöst, bibliskt, politiskt och som ursprungsbefolkning, de som har denna lilla röda prick, de borde lämna ifrån sig en del av den röda pricken istället för att något av dessa folk inom det stora gröna området skulle behöva avstå något.

Föreställningen att ännu mer av hemlandet borde uppges i syfte att uppnå fred har ingen grund, vare sig historiskt, juridiskt, politiskt, bibliskt eller i termer av ursprungsbefolkning. En tvåstatslösning [Israel och Palestina] är vad diplomater föreslår för att hålla sig sysselsatta istället för att inse sanningen: att en delning av Yerushalayim [Jerusalem] skulle vara som att be Salomo hugga spädbarnet i två delar. Salomo visste bättre. Det borde även vi.

• Jerusalem är Israels odelade huvudstad och bör alltid så förbli. Idén om en tvåstatslösning är en diplomatisk fantasiprodukt; den kommer aldrig att förverkligas, och vi måste sluta prata om den, eftersom allt den har åstadkommit är att slösa tid och pengar på diplomater som färdats kors och tvärs, i och bortom Mellanöstern, i sina försök att få det att se ut som om de gjorde något som de egentligen inte uträttade.

Om att stå på Israels sida

• Jag skulle vilja berätta en enkel historia som jag hoppas kan förklara varför jag anser det så viktigt att stå upp för Israel. Förhoppningsvis talar den inte till ditt huvud utan till ditt hjärta.

För ett antal år sedan tog en ung far med sig sina barn till Israel för första gången. Han ville att de skulle få förståelse för vad det handlade om och vad som gjorde det unikt. Han hade två tonårssöner och en 11-årig dotter. Han tog dem till Yad Vashem [Israels minnesmärke och museum över Förintelsen], ty finns det något bättre sätt att förstå betydelsen av det moderna Israel och dess beslutsamhet att aldrig, aldrig någonsin, tillåta något som Förintelsen att hända igen?

Vita Husets Pressekreterare
Sarah Huckabee Sanders

Denne unge familjefar diskuterade med sin hustru huruvida deras 11-åring var tillräckligt mogen för att förstå och ta till sig den extrema och ibland mycket emotionella upplevelsen i Yad Vashem.

(För ett antal år sedan var bilderna och föremålen mycket mera påträngande än idag, och jag vet att många människor sade att det helt enkelt var för starkt. Själv tycker jag att denna styrka och intensitet behövdes för att väcka en extremt personlig, djupt känslomässig reaktion hos besökaren.)

Denne unge far beslutade att ta henne med, men om det hela blev alltför känslomässigt skulle han gå ut tillsammans med henne. Så hon följde med. Och när den unga flickan såg vad som hänt med dessa [judiska] barn, var det svårt för henne att ta till sig och förstå hur någon kunde vara så grym mot ett barn…

Nazisterna var så stolta över de fasor de utsatte det judiska folket för. Vi känner till en del av det som hände barnen [i Warszawa-ghettot], inte för att någon berättat det för oss, utan på grund av att de [nazisterna] faktiskt fotograferade sina mest fasansfulla gärningar mot barnen, till exempel att för nöjes skull skjuta ner dem på gatorna.

Det är illa nog att göra något så ondsint, men än värre att vara så stolt över detta att man faktiskt fotograferar det för att folk ska få veta vad man gjort. Många barn dog också på gatorna av hunger och umbäranden.

Den lilla flickan såg dessa bilder. Hon sade inget, bara stirrade på dem.

Nästa del av Yad Vashem avbildade förintelselägren Dachau, Auschwitz-Birkenau, Bergen-Belsen och övriga platser som skapats i ett enda syfte: industrialiserat, systematiskt mord på mänskliga varelser. Att tänka sig en industri vars enda syfte är att mörda! Det är svårt att ens föreställa sig att det fanns folk som varje dag gick till jobbet och dödade 10.000 människor, för att därefter gå hem och äta middag med familjen, läsa sagor för barnen, natta dem och sedan stiga upp nästa dag och döda ytterligare 10.000. Det här är den del av Förintelsen som jag finner allra mest upprörande…

Det finns fotografier som är outhärdligt smärtfyllda, som blivit djupt inpräntade i din själ och i min. Bilder av tusentals och åter tusentals människokroppar, som travats i högar ovanpå varandra, som inte längre såg ut som människor utan som uppstaplade träpinnar. Fasansfullt.

Pappan hade hoppats att hans dotter skulle lära sig något av upplevelsen i Yad Vashem, förstå att många människor aldrig höjde sina röster, aldrig försökte sätta stopp för detta. Så snart nazisterna, på grund av det obetydliga motståndet, insett att de skulle kunna gå iland med det, fortsatte de tills sex miljoner judar och totalt 10 miljoner människor hade mördats.

Pappan undrade: Hade den lilla flickan förstått budskapet? Varför var det viktigt att höja sin röst inför ondskan? Varför är det viktigt att föra rättfärdighetens talan? Och är du villig att betala priset för detta?

När han kom med sin lilla flicka till utgången, fann de där en gästbok. Flickan tog en penna ur sin fars ficka och började skriva i boken.

Pappan såg över hennes axel för att se vad hon skulle skriva. Hon skrev namn och adress, väntade, och började sedan skriva i kommentarutrymmet, ord han aldrig skulle glömma: ”Varför gjorde ingen någonting?” Det var för henne ofattbart att något sådant kunde hända, samtidigt som så många var tysta. Så stoppade hon tillbaka pennan i sin fars ficka. Under flera timmar därefter sade hon inte ett enda ord.

Hennes far behövde aldrig betvivla att hon hade förstått. Och låt mig bara säga er: Jag var den pappan. Den där lilla flickan var min Sarah. Jag har tagit med henne tillbaka hit, och en dag kommer jag att ta med mig alla mina sex barnbarn till Israel och gå genom Yad Vashem – för att påminna om att någon alltid måste göra något.

Ikväll vill jag tala om för er att min dotter står redo att börja jobba i Vita Huset under Donald Trump. Hon kommer att arbeta i hans administration, när den tar över.

Vårt partnerskap är djupare än ett politiskt, djupare än något ekonomiskt. Det existerar inte något sådant som ett värdelöst liv, en varelse som inte förtjänar den respekt det innebär att bli behandlad som en mänsklig individ. Och därför är den moral vi delar i ert land och i mitt en moral som värderar lag och rättvisa, som upphöjer och håller oss ansvariga, alla lika inför lagen. Det är den som skiljer oss från barbariet. Och det är också den som sammanför oss i ett partnerskap som vi behöver bevara, skydda och lämna efter oss till våra barn och barnbarn.

Jag ger er mitt högtidliga löfte att mitt engagemang för er i Israel har vuxit fram ur en djup förståelse av detta ömsesidiga band av vänskap och värderingar, och att jag ska fortsätta att kämpa för detta. Tack, och Gud välsigne er.

Föregående Har judar för mycket makt och inflytande?
Nästa Israel: Guds tre underverk