Från Hizbollah till Israels armé: En fars och sons märkliga resa


– Rabbi Avraham Sinai, f.d. Ibrahim Yassin, var israelisk spion i terroristorganisationen

Times of Israel, 14 maj 2016

När 120 unga israeliska soldater stod uppställda utanför presidentresidenset i Jerusalem den 12 maj för att ta emot förtjänstutmärkelser, anförde deras ledare berömmande och hyllande utsagor om deras uppseende-
väckande personhistoria.

Men bara ett fåtal av dessa berättelser kan jämföras med den som handlar om Amos Sinai, en ung soldat i Golani-brigaden, en av dem som mottog utmärkelser.

Amos var nämligen inte israel från födseln. Han var inte ens jude utan shiitisk muslim från  Libanon, enligt nyhetsrapporten i Israels Channel 2 den 13 maj. Och hans far, rabbi Avraham Sinai, var en gång i tiden Ibrahim Yassin – israelisk mullvad infiltrerad i terroristorganisationen Hizbollah.

Och Amos hävdar att det är hans far, inte han själv, som förtjänar att hedras för att han ”gick genom helvetet för att skydda oss från Hizbollahs ohyggligheter och föra oss till Israel, så att vi kunde växa upp och leva här som en normal familj, i frihet och utan förföljelse”.

Berättelsen om den äldre Sinais besvikelse på Libanon började under det libanesiska inbördeskriget, som utbröt 1975 och involverade många krigförande parter, bl.a. Syrien och Israel. Sinai förskräcktes av hur den syriska armén och de palestinska väpnade grupperna uppförde sig under denna konflikt.

Han berättade om hur hans dotter blev misshandlad av en grupp palestinska krigare; de band fast henne i två bilar som sedan började köra i motsatta riktningar.

”Hon skrek, bilarna sträckte henne och jag såg det här med egna ögon utanför mitt hem”, sade han till Channel 2.

När Israels armé år 1982 tågade in i Libanon fick han omedelbart ett positivt intryck av den. Det var många som inledningsvis välkomnade IDF, men för Sinai blev upplevelsen av speciellt stor betydelse för framtiden.

”Min hustru skulle föda, men det fanns ingen som kunde hjälpa, ingen bil i byn, ingen läkarmottagning, ingen barnmorska”, minns han. ”[Då] kom en reguljär israelisk armépatrull förbi ute på vägen.”

Sinai bad om hjälp och den israeliske befälhavaren ställde upp.

”I vanliga fall gick de inte in i byn. Men, hör nu, den här israelen  gjorde det, med fara för eget liv, tillsammans med sina vänner, rekvirerade en helikopter till byn, fick min fru ombord och skickade henne till Rambam-sjukhuset” i Haifa.

Efter denna händelse blev Sinai vän med israelerna och började periodiskt bistå dem med information. Det här kom till det nybildade Hizbollahs kännedom; organisationen kidnappade honom till en underjordisk bunker där han förhördes och torterades i flera månader.

Ledaren för hans plågoandar var en ung Imad Mughniyeh, som senare blev chef för gruppens internationella verksamhet och ökänd hjärna bakom dess terror, dödad år 2008 av en bomb i Damaskus.

”Jag kunde känna igen ljudet av hans steg”, berättade Sinai för Channel 2. ”Jag började darra redan innan han hade sagt ett ord.

Han hängde upp mig i händerna, sköt sönder repet och lät mig falla ner i ett kar med skållhett vatten. Inte en enda dag gick utan att jag låg medvetslös vid hans fötter.”

När han inte kom någon vart, ställde Mughniyeh slutligen Sinais lille son framför honom. Sinai vidhöll sin oskuld – och terroristledaren lät sonen ”brännas till döds inför min blick.”

Hizbollah blev slutligen övertygat om att Sinai var oskyldig och släppte honom. Det var då han beslutade sig för att hämnas på organisationen. Han gick med i Hizbollah och steg i graderna, alltmedan han spionerade för Israel inifrån.

”Jag gick till fots… till gränsen mot Israel… för att träffa killarna från den israeliska armén”, sade han då han och Amos gjorde en tur genom gränsområdet tillsammans med Channel 2 i början av maj.

Sinai ansågs vara en utomordentlig agent. Han tjänade landet i 10 år och försåg sin kontaktperson med stora mängder avgörande information. Hans kontakt var en ung Yoav Mordechai, numera generalmajor och koordinator för Regeringens Aktiviteter i Territorierna, med ansvar för Israels kontakter med palestinier på Västbanken och Gazaremsan.

”Jag var beredd att dö och inte återvända till honom hellre än att säga: ’Jag kunde inte skaffa fram det du ville ha’”, berättade Sinai vid ett möte med Mordechai, filmat av Channel 2 i mitten av maj.

Mordechai sade att Sinais bidrag räddade livet på ”dussintals soldater”.

År 1997, när man i Israel kände att läget började bli alltför farligt för Sinai, smugglades han, hustrun och fem barn in i Israel. Därefter konverterade hela familjen till judendomen. De har alltsedan dess bott i Safed, inte långt från Galileiska sjön, och Sinai har blivit rabbin. TV-reportaget visade honom i innerlig bön.

Han förklarade att han inte saknar Libanon. ”Idag ser jag mot Libanon och säger till mig själv att jag inte vill se det… Här är himmel, där är helvete. Nu befinner jag mig i himlen, så varför skulle jag gå [tillbaka] till helvetet?”

Amos är den fjärde av Sinais söner som tagit värvning i IDF. Han kommer att avsluta sin tjänst om några månader men har planer på att stanna kvar inom säkerhetssektorn.

”Jag kan tänka mig fortsatt tjänst i Shin Bet eller kanske inom fångvården”, berättade han för Ynet news.

Avraham framhöll att hans son under andra omständigheter kunde ha varit hedersomnämnd Hizbollah-krigare. ”Men det gick de miste om”, var hans syrliga kommentar.

När far och son träffade Sinais f.d. kontakt i Tel Aviv i veckan, före ceremonin, var värmen mellan rabbinen och generalen påtaglig, medan de drog sig till minnes upplevelserna ”när vi möttes mitt i natten långt inne i Libanon, omringade av granatkastare”.

Mordechai noterade belåtet att Amos nu var en framstående soldat i Golanibrigadens 51:a bataljon, samma enhet som han själv en gång tillhörde. ”Vilken ära”, log han. ”Världen snurrar vidare.”

Amos var för egen del mycket entusiastisk med tanke på ceremonin inför presidenten. ”Jag vet hur betydelsefullt det här är för min far.”

Rabbi Sinai bekräftade denna känsla. ”För 30 år sedan stod jag i Hizbollahs fängelsehålor täckt av blod, med böjt huvud och sönderrivna kläder”, berättade han för Ynet.

”Nästa vecka kommer jag att stå med vit skjorta och högburet huvud inför Israels president, när han ger min son en förtjänstutmärkelse. Och då kommer jag att med smärta och tårar minnas Amos storebror, som aldrig fick möjligheten att komma till Israel.”

Föregående Araber använder kristna som vapen mot Israel
Nästa Mänskliga rättigheter i FN