Fakta vs. fiktion
– Guds Ord förblir i evighet (Jes. 40:8)


Jerusalem 2014
David B. Goldberg, M.A.
David B. Goldberg, fil. mag.

Shabat var över och jag hade just avslutat min bön invid ha-Kotel, den urgamla muren vid Tempelplatsen i Jerusalem, så som vår familj har gjort varje vecka under det senaste kvartsseklet. Jag hade läst namnen på drygt 700 män-niskor från hela världen som de senaste dagarna kontaktat oss, många med angelägna behov hos familj eller vänner.

Denna plats, varifrån böner stigit mot himlen i tusentals år, följda av underverk och välsignelser, där profeter och apostlar talat, där så stor del av den bibliska historien utspelats och där Jesus vandrat, låg stilla och helig.

Och ändå, när jag såg mig omkring, slogs jag av tanken att denna heliga plats inte var min. Jag, en jude bosatt i Jerusalem som israelisk medborgare, hörde inte hemma här.

Denna plats tillhörde nu ett folk skapat ur tomma intet år 1920, avsöndrat ur Storsyrien, ett folk utan unik identitet, utan historia, utan definierbara gränser, utan urgammalt styre, utan lagstiftning, utan litteratur, utan myntsystem. Vansinnigt men sant.

FN:s säkerhetsråds resolution 2334 (23 december 2016) på initiativ av USA:s president Obama fråntar judarna det Heliga templet, Bönemuren (Västra muren), Judiska kvarteret, i själva verket hela Jerusalems Gamla stad, samt Judéen och Samarien – och överlämnar allt detta som en present till palestinierna. Klappat och klart. God jul och Juden raus!

Samtidigt pågår en folkmordsliknande utrotning av kristna, muslimer och yazidier i Irak och Syrien. Ryska och syriska bomber som slår ner i sjukhus, skolor och vattenverk föranleder inget ingripande från världen. En halv miljon dödsoffer bemöts med en gäspning.

Amerikas mest kände rabbin, Shmuley Boteach, konstaterade: ”Ett folkmord utspelas inför våra ögon, men istället för att koncentrera sina krafter på att stoppa brutaliteterna i Aleppo [Syrien], har… presidenten och hans anhängare… bestämt sig för att judar som uppför daghem i Beit El [Judéen] utgör en större fara än senaps- och sarin-gasattacker mot arabiska barn i Damaskus.” (Jerusalem Post, 10 januari 2017).

De muslimska, kommunistiska och västliga nationerna röstade för resolutionen, som antogs med siffrorna 14 mot 0. Endast USA lade ner sin röst, slugt nog, i vetskapen om att resolutionen trots detta skulle antas. Tyskland, Norge, Sverige och andra stater skyndade sig att lovorda beslutet. Och det är sådana som bör kallas Israels vänner?

Därefter i Paris den 15 januar 2017, vid ett hastigt påkommet möte mellan representanter för 72 nationer, underströk de församlade sin avsikt att dela Jerusalem, förkastade Israels 3.000-åriga rätt till det urgamla bibliska landet och ställde sig istället bakom de palestinska kraven.

Vi har i åratal skrivit om att folken vänder sig mot Israel. Finns det något tvivel om detta?

Man skyndade sig naturligtvis att förklara att förhandlingar fortfarande vore den bästa vägen till fred. Men det är ställt utom allt tvivel att den Palestinska administrationen (PA) kommer att utnyttja dessa beslut som sitt nya minimi-krav vid eventuella förhandlingar.

Israel har rättigheter

Det finns emellertid odiskutabla motiv till att Israel inkluderar Jerusalem, Judéen och Samarien.

För det första: Araberna förklarade krig mot judarna (1948-49, 1956, 1967, 1973 och 1982), och krig innebär konsekvenser för förloraren.

För det andra: Befintlig internationell lagstiftning ger obestridliga argument för att landet tillhör Israel.

Den internationella lagstiftningen står på Israels sida

Balfour-deklarationen från 2 november 1917 var den brittiska regeringens godkännande till upprättandet av en judisk stat i Palestina*.

San Remo-resolutionen från 25 april 1920 innebar att Första världskrigets fyra främsta allierade stater antog Balfour-deklarationen.

Palestina-mandatet, utfärdat av Nationernas Förbund 24 juli 1922, gav Storbritannien uppdraget att som mandatförvaltare i regionen möjliggöra upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina. Mandatet gav judarna den oåterkalleliga rätten att bosätta sig inom hela området Palestina mellan Jordanfloden och Medelhavet.

FN-stadgans artikel 80, betecknad som det judiska folkets klausul, utgör hållhaken i detta sammanhang; den upprätthåller alla rättigheter som Palestina-mandatet garanterat judarna.

Faktum är att hela västra Palestina, mellan Jordanfloden och Medelhavet (inklusive den s.k. Västbanken och Gazaremsan!) är öppen för judisk bosättning i enlighet med internationell lag, ända tills förhållandena ändras genom ett juridiskt bindande dokument mellan relevanta beröra parter.

Ingen av dessa lagfästa deklarationer har till dags dato annullerats.


* Den historiska betydelsen av termerna ”palestinsk” och ”Palestina” avsåg judar respektive deras urgamla hemland. Araberna förkastade dem som ”sionistiska” påfund och föredrog begreppet ”syrisk”. Det var inte förrän i mitten av 1960-talet som araberna lade beslag på dessa termer, en politisk manöver för att underminera Israels rätt att existera.

Det finns också ett tredje argument för Israels rätt till landet: Bibeln. Templet i Jerusalem uppfördes 2.000 år innan en endaste muslim materialiserats på den här planeten. Jesus besökte detta tempel, och så gjorde även Paulus.

Bibeln står på Israels sida

  • 170 gånger konstaterar Bibeln att landet har getts åt Abrahams, Isaks och Jakobs ättlingar.
  • 55 gånger bekräftas det villkorslösa förbundet av en ed.
  • 12 gånger kallas förbundet evigt.

T.ex. 1 Mos. 12:7; 13:15; 15:7, 18; 17:8; 26:2-5; 50:24; 2 Mos. 6:8; 3 Mos. 20:24; 4 Mos. 14:8; 33:53; 5 Mos. 1:8, 21; 6:10; Dom. 2:1 och Apg. 7:5; 13:19.

Med adress till de nationer som går till rätta med Israel och som strävar efter att dela och erövra landet, varnade Gud genom profeten Sakarja: ”På den dagen skall jag bestämma mig för att utrota alla hednafolk som kommer mot Jerusalem” (12:9).

Även profeten Joel sade: ”[P]å den tiden… skall jag samla alla hednafolk och föra dem ner till Josafats dal. Där skall jag hålla dom över dem för mitt folks, min arvedel Israels, skull, som de har förskingrat bland hednafolken. De har delat mitt land” (3:1-2). Guds löften och hans sanning förblir i evighet.

Fiktion besegrar fakta

Men världen av idag har valt den palestinska myten och böjt sig för kraven från en tyrannisk regim förklädd till fredlig nationaliströrelse. Den Palestinska administrationen (PA) kommer inte att bejaka en judisk stat. Den är ett system där korruption utgör ordningen för dagen, där nyhetsmedia är regeringskontrollerade, där kvinnor har färre rättigheter än män, där hedersmord är vanligt förekommande, där barn matas med judehat från daghem till vuxen ålder och där, ifall en stat skulle upprättas, ingen jude kommer att få bo – d.v.s. en etniskt rensad, judenrein, sådan.

Ironiskt nog finns en nytillkommen definition på en villervallavärld där fakta och fiktion är ömsesidigt utbytbara: Oxford Dictionary har utsett ”post-truth” till Årets ord 2016, ett år då ”bluffnyheter” blev högsta mode.

Ett oförfärat Israel

Israel borde inte känna fruktan, säger den framstående historikern Victor Davis Hanson (Hoover Institute, Stanford University). ”Mellanöstern som omger det demokratiska Israel är en mardröm… Och ändå, mitt i all denna röra, befinner sig Israel i sin bästa geostrategiska position på årtionden” (National Review Online, 29 december 2016). ”Ett betydligt starkare Israel… har fler möjligheter än någonsin tidigare under sin historia.” Israel står på tröskeln till att bli en nettoexportör av gas och olja. Många arabstater betraktar numera Israel som en stark bundsförvant gentemot Iran. USA:s nye president förväntas bli mera proisraelisk än någon av sina företrädare på senare tid.

Slutligen, och trösterikt: Profeten Jeremia förutsade en dag när folken ”skall kalla Jerusalem ’HERRENS tron’ och alla hednafolk skall samlas där för att ära HERRENS namn i Jerusalem. Och de skall inte mer följa sina onda och hårda hjärtan” (3:17).

Föregående Välsignelser för folken
Nästa Att förstå vår tid