Araber använder kristna som vapen mot Israel


Shadi Khalloul
Shadi Khalloul

Ordföranden för Arameiska Kristna Samfundet i Israel, Shadi Khalloul, är också talesman för arabiskspråkiga kristna samt kandidat till Israels parlament.

Kristna i det Heliga landet, Judéen-Samarien – vad som i dagligt tal kallas Västbanken eller den palestinska administrationen (PA) – utgör, i likhet med judarna och vissa delar av den arabiska befolkningen, landets ursprungsbefolkning. Området har varit befolkat först av judar och därefter av kristna i nära 3.000 år; före 600-talet existerade inga muslimer överhuvudtaget.

Efter att Jerusalem år 637 e.Kr. erövrats av muslimer från Arabiska halvön, tvingades judarna och de tidiga kristna trosbekännarna att antingen konvertera till islam eller underkasta sig sharia (muslimsk religiös lagstiftning) under det islamska kalifatet och dess dhimmi-lagar som skulle påminna dem om deras underlägsna ställning. Inom islam betecknar dhimmi en icke-muslim – följaktligen en andraklassens nätt och jämt tolererad invånare – som lever under speciella, strängare lagar och är förpliktigad att betala beskyddarpengar (en ”skatt” kallad jizya) som garanti för liv och egendom.

Dessa lagar, som muslimska erövrare tvingar på alla ”otrogna”, såväl kristna som judar, i alla landområden man lagt beslag på, är fortfarande i bruk under olika slags täckmantel i Gaza och inom de PA-administrerade områdena.

v55mvcv

I Syrien utfärdade ISIS nyligen ett islamskt påbud som befallde kristna i Al Raqqa att betala en skatt på 14 gram rent guld som en del av dessa dhimmi-regler, precis som under den tidiga muslimska erövringen av Mellanöstern.

I Gaza förföljs kristna av islamska grupper och av Hamas-regeringen. Rami Ayyad, en kristen bokhandlare, lönnmördades för att han vägrade stänga sin butik.

 Ein Feuer brach am Maroniten St. Charbel Kloster im Wadi Maali Nachbarschaft von Bethlehem in der besetzten Westbank

 S:t Charbel Kloster i Wadi Maali, Betlehem

Den 8 oktober 2015 sattes klostret Saint Charbel i Betlehem på Västbanken i brand och under julafton förra året blev den romersk-katolske patriarkens bil attackerad av palestinska islamska extremister. Tursamt nog har vi israeliska soldater posterade vid Rakels grav, och dessa ingrep för att hejda de palestinska angriparna.

Vilken roll spelade judarna i alla dessa attacker? Svar: Ingen.

Kanske just därför fick vi inte höra kristna lokalmedia ta bladet från munnen när det gällde denna förföljelse och diskriminering. Och naturligtvis kom inga fördömanden av attackerna från muslimska grupper. Tystnaden från större delen av det palestinska muslimska samhället var påtaglig.

Å andra sidan kommer högljutt våldsamma reaktioner i kristna media när ett kloster vandaliseras av några fanatiska judar, som inte på minsta sätt representerar den israelisk-sionistiska värdegrunden och som sionisterna strax därefter arresterar.

Varför reagerar kristna inte på samma sätt inför båda dessa förbrytelser?

Under historiens lopp har islamska regenter och stater påtvingat både judiska och kristna samhällen deras dhimmi-status. Idag har judarna sitt eget livskraftiga demokratiska land, där de kan känna sig säkra. Men många kristna i arabländerna och inom de PA-administrerade områdena, utan en stat eller någon annan som värnar om dem, reagerar fortfarande som dhimmis: låtsas hålla med makthavarna i utbyte mot beskydd i sina egna ursprungsländer.

Vid en konferens nyligen, rubricerad ”Christ at the Checkpoint” [Kristus vid vägspärren], lade vi t.ex. märke till kristna dhimmis under PA-styre, som uppträdde aggressivt gentemot den enda demokratiska staten i området, Israel, där den kristna befolkningen faktiskt blomstrar. Dessa kristna vid ”Christ at the Checkpoint” försökte skriva om historien genom att förfalska den. Som goda dhimmis förnekade de att Jesus hade några som helst judiska rötter – trots att den Sista måltiden var en Seder, en judisk påskmåltid. Därigenom förnekade de även vår egen relation till kristendomens rötter och till Guds syfte med att uppträda i mänsklig gestalt här på jorden via det judiska folket, så som Bibeln berättar.

Dessutom nonchalerade konferensens arrangörer i likhet med dess deltagare totalt såväl nutida som historisk muslimsk förföljelse av kristna. Genom sina tillkännagivanden förnekade de t.o.m. sin egen tro så som den beskrivs i den heliga Skrift. Det enda intresse som vägledde dem i varje steg de tog, varje sekund och varje ögonblick var att inställsamt tillfredsställa den islamsk-arabiska majoriteten i dess kamp mot den judiska staten.

För dessa kristna handlar det inte om samexistens utan snarare om fruktan för den egna existensen och om den totala avsaknaden av frihet under den palestinska myndigheten, precis som i alla arabstater. PA och andra islamska regimer är lyhörda för denna svaghet. De planerar aktiviteter, betalar ut löner och finansierar anti-israeliska kristna dhimmi-organisationer i syfte att få västvärldens kristna att tro på den ”palestinska saken” – vilket betyder upprättandet av ytterligare en arabisk-islamsk diktaturstat utan mänskliga rättigheter.

Deras metod är att i dagsläget utnyttja de kristna genom att sätta dessa i opposition mot de judiska bröder med vilka de delar samma rötter och samma heliga skrifter. Den palestinska administrationens författnings 4:e artikel fastslår: ”Islams sharia skall vara lagstiftningens huvudsakliga grundval.”

Om detta land definieras som islamskt, säkerställs islamsk överhöghet över alla andra religioner och hindrar varenda individ från att någonsin lämna islam. Det är nödvändigt för västvärlden att inse att allt tal om mänskliga rättigheter och religionsfrihet är ovidkommande; sådant nämns enbart för att man vill locka till sig tillfälligt västerländskt stöd. Den demokratiska västvärlden – inklusive alla kristna kyrkor världen över – behöver få upp ögonen för denna taktik. Och så måste man erkänna, inte minst för sin egen överlevnads skull, att Israel har demokratiskt säkerställda – och efterlevda – människorättslagar för kristna och alla andra medborgare. Västvärlden bör sluta upp med att lättvindligt finansiera palestinska araber och istället sätta press på deras ledare för att försäkra sig om att dessa erbjuder mänskliga rättigheter, säkerhet, jämlikhet och frihet åt sitt eget folk och åt den kristna samhällsgruppen. Israel är inte problemet; Israel är lösningen.

Föregående Kritisera inte palestinierna!
Nästa Från <i>Hizbollah</i> till Israels armé: En fars och sons märkliga resa