Nytt år, men ingen ny början


På nyårsdagen 2016 var min son Ariel tillsammans med en vän i Tel Aviv för att göra några inköp på den berömda Dizengoffgatan, innan de begav sig tillbaka till Jerusalem. På samma plats två timmar senare drog Nashat Milhem, 28, fram en pistol och började beskjuta shoppande människor.

Israeliska sjukvårdare ge akutvård till ett offer efter en attack av en oidentifierad beväpnad man, som öppnade eld på en pub i den israeliska staden Tel Aviv dödade två personer och skadade fem andra den 1 januari 2016. AFP PHOTO / JACK Guez
AFP BILD / JACK Guez

Överlevande från attacken hade lagt märke till att terroristen log hela tiden medan han sköt, dödade tre och därefter tog till flykten. När han slutligen infångades flera dagar senare utbröt en eldstrid, i vilken han dödades. En ström av sympatiyttringar för den döde terroristen följde från den s.k. palestinska myndigheten (PA).

Den kom inte som någon överraskning. Tre arabiska medlemmar i det israeliska parlamentet orsakade ett landsomfattande ramaskri när de i februari besökte dödade terroristers familjer. T.o.m. i ett demokratiskt land som Israel, där alla medborgare har rätt att tänka och tala fritt, är ett sådant handlande nästintill landsförräderi.

Var Milhem en frustrerad palestinsk arab, förtvivlad och psykiskt knäckt p.g.a. Israels ”förtryck”? Inte direkt. Enligt hans far studerade sonen, som kom från den arabisk-israeliska byn Arara, juridik och handelskunskap och hade fått jobb på en juristfirma.

Föreställningen att araber är frustrerade p.g.a. Israel och inte ser någon annan utväg än våld, är en bestickande bild som mekaniskt upprepas av den s.k. palestinska myndighetens talesmän, politiker världen över och många liberala journalister. Den utnyttjas för att rättfärdiga dagliga mord på judar över hela Israel med hjälp av knivar, skjutvapen och bilar, hundratals händelser sedan i höstas, lika ofta utförda av arabiska kvinnor som av 12-, 13- eller 15-åriga tonåringar och män i 20-30-årsåldern. Och dessa förövare kommer inte bara från Judéen och Samarien (den s.k. Västbanken). De är ofta arabiska medborgare i Israel.

Judiska, arabiska studenter skicka "Ett år i fred" duvor HAND IN HAND / Facebook-foto
Facebook-foto

Men denna föreställning ger en falsk bild av verkligheten. Precis som de israeliska araberna har de palestinska den högsta utbildningen i arabvärlden och tillhör de ekonomiskt bäst ställda i denna. Israelisk lagstiftning ger alla samma tillgång till utbildning och sysselsättning. Araberna är representerade på det israeliska samhällets alla nivåer, t.o.m. i Högsta domstolen. Våldsamma arabiska attacker mot judar är inte rätt och slätt ”isolerade, desperata ensamvargsaktioner”, som den vanliga förenklade och felaktiga förklaringen lyder. Orsaken finns att hämta på annat håll.

En organiserad hetskampanj från PA:s sida mot Israel har varit ordningen för dagen alltsedan Oslo-fördragen i september 1993 och utgör ett skamlöst brott mot dessa. PA-kontrollerad radio, TV och press baktalar dagligen Israel. Barnprogram presenterar småbarn som förklarar sig villiga att bli shahid (martyr) och offra livet för att ta död på ”grisars och apors avkomma” (d.v.s. judar). Små dockor utklädda till stenkastande ”demonstranter” är sista skriket. Popmusikvideos skildrar framgångsrika terroristattacker mot judar. Två dussin av PA:s skolor har uppkallats efter martyrförklarade terrorister, i likhet med dussintals torg i olika städer. I ett samhälle där terrorister upphöjs är det lätt att uppmuntra unga människor till terrorhandlingar.

Detta handlar i grunden om propaganda och har inget med desperation att göra. Vi får inte glömma att den muslimska världen aldrig har gett upp sin målsättning att besegra Israel. Efter 68 år har endast två arabiska stater erkänt Israel: Egypten och Jordanien. Vid tre olika tillfällen har israeliska ledare erbjudit PA en egen stat, och varje gång har erbjudandet avslagits. PA:s ordförande Mahmoud Abbas föredrar statslöshet framför en egen stat, eftersom det senare alternativet skulle kräva erkännande av och fred med den judiska staten Israel.

rahatvisit
Rahats arabiske borgmästare Talal al-Krenawi talar till stöd för Shlomit Goren, 65, judinnan som överlevde en palestinsk terrorists mordförsök den 6 februari 2016.

Det finns dock hoppingivande tecken. När Talal al-Krenawi, arabisk borgmästare i beduinstaden Rahat i Negev, fick veta att en 65-årig judinna, Shlomit Goren, den 6 februari hade knivhuggits i en terroristattack på en lokal marknadsplats, besökte han henne på sjukhuset. ”När Shlomit knivhöggs, attackerades också Rahats 68.000 invånare”, sade han, avgav ett löfte att inte låta någon få underminera den arabisk-judiska samexistensen i hans stad och manade polisen att få tag i våldsmannen.

Det judiska folket är under attack och måste visa uthållighet. I bön ser Israel fram mot ett framtida nytt år, under Messias styre, då fred skall råda, ty ”han skall utbreda rätten bland hednafolken” (Jes. 42:1).

– Red.

Föregående En mörk sida i nutidshistorien
Nästa Abrahams största prövning: Varför?