Ännu en brand


firefinal

För exakt två år sedan överraskades vi av en skogsbrand i vårt grannskap men räddades av en plötslig, skyddande motvind.

Den 27 juni hände det igen, alldeles invid vårt högkvarter i Jerusalem. Gräset på marken brann ända fram till muren kring vår tomt och lågorna svedde t.o.m. trädens översta grenar, på cirka 15 meters höjd. Flera brandbilar med skickligt manskap anlände snabbt, och några av våra anställda deltog också med vattenslangar. Även polis och ambulans var på plats. Vårt hus var nästan helt insvept i brandrök. Situationen var oroväckande men inte oövervinnelig.

Var orsaken självantändning p.g.a. den 35-gradiga värmen, var det en brand anlagd av Israels fiender och var vi själva ändamålet åt den? Det får vi aldrig veta. Vi tackar Herren för att vi skyddats från stor skada.

Och i södra Israel?

Skogsbränder som denna tycks nästan bagatellartade jämfört med våra medisraeler som bor nära gränsen till Gazaremsan får uppleva. De inandas dagligen rök från hundratals och tusentals brinnande bildäck. Och så fäster dessa fredliga palestinska araber molotovcocktails på ballonger och drakar och skickar dem en masse över gränsen. De har vållat drygt 400 bränder som redan i slutet av juni förstört 3.650 hektar skog och värdefulla sädesfält.

I flera veckor har dussintals raketer dagligen avfyrats mot Israel från Gazaremsan – från mark som skänkts åt araberna som en fredsgest. Om och om igen har Israels medborgare, såväl skolbarn som åldringar, tvingats fly till skyddsrum för att undgå att träffas. Under en enda 22-timmarsperiod avfyrades 166 raketer mot Israel. T.o.m. en förskola träffades. Vilken inverkan har inte detta på barnen?

När Israels flygvapen slår ut raketernas avskjutningsramper, blir nyhetsmedia och politiker världen över hysteriska i sina svidande fördömanden av Israel. Eftersom jag själv upplevt krig, förundras jag över Israels tålmodiga återhållsamhet.

Nyhetsmedia rapporterar om ”fredliga demonstrationer” vid gränsen, t.o.m. när det handlar om våldsamheter på dussintals platser med välkända terrorister avlönade av krigshetsare.

Minnena lever kvar

Min hustru Leah och jag (båda i övre 80-årsåldern) tänker alldeles särskilt på barnen i södra Israel. Raketbeskjutningarna vållar traumatiska ärr som de kommer att bära livet ut. Vi minns båda hur vi tvingades utstå oräkneliga ryska och amerikanska bombanfall under Andra världskriget, speciellt nattetid, när vi väcktes många gånger och t.o.m. måste tillbringa nätter i skyddsrum.

Merparten av Israels barn är medvetna om sina föräldrars och den äldre generationens tragiska upplevelser. Vi önskar dem av hela vårt hjärta fridfulla och lyckliga liv. ”Gläd er med Jerusalem, fröjda er med henne, alla ni som har henne kär. Jubla högt med henne, alla ni som har sörjt över henne” (Jes. 66:10).

Föregående ”Israel har gått framåt – och araberna har hamnat på efterkälken”
Nästa Varför judarna?