Abrahams största prövning: Varför?


När Abraham höjde kniven för att slakta sin son Isak där på altaret, ropade en HERRENS ängel till honom och sade: ”Lyft inte din hand mot pojken och gör honom ingenting. Nu vet jag att du fruktar Gud, då du inte ens har undanhållit mig din ende son” (1 Mos. 22:12).

Kristna kallar denna episod ”offrandet av Isak”. I kristen hermeneutik blir den ett symboliskt förebådande av Jesu offer, baserad på Joh. 3:16. I judisk tradition går den under namnet Akedah (hebr. ”bindande”), eftersom Abraham band Isak men faktiskt inte offrade honom. Under de Högheliga dagarna är detta ett påtagligt tema i de böner där man tillräknar sig Abrahams lydnad och Isaks tysta underkastelse inför offret.

Jag ämnar här inte ge varken en Rosh Hashanahdrashah eller en söndagspredikan utan avser att på ett mera anspråkslöst sätt närma mig följande spörsmål: Varför prövade Gud Abraham? Och varför på detta speciella sätt?

Uppenbarligen har fråga nummer ett redan besvarats i den ovan citerade versen. Efter att Abraham genomgått detta synnerligen svåra prov visste Gud att han fruktade honom.

En man som fruktar Gud

”Att frukta Gud” (hebr. Yirat Elokim, även Yirat Shamayim, ”att frukta Himlen”) är en term som betecknar en religiöst vördnadsfull attityd snarare än rädsla eller ängslan. De allra flesta människor undviker sådant som de är rädda för, så detta är uppenbarligen inte vad som avses när det gäller förhållandet till Gud. Gudsfruktan kan bäst förklaras som ett ständigt pågående erkännande av hans storhet – vördnad – med allt vad detta innebär. Den visar sig i människans uppförande, i synnerhet lydnaden inför hans bud och i viljan att leva i enlighet med de moraliska, etiska och andra riktlinjer som han anbefaller. Men här handlar det inte bara om anvisningar.

Det gäller också att leva i enlighet med hans löften – något som kräver tro och tillit till hans garantier. Gud sade: ”Den rättfärdige skall leva genom sin tro” (Hab. 2:4).

Men hade Abraham inte redan bevisat sin lydnad? Hade han inte redan visat sin förtröstan? Vid 75 års ålder hade han med sin familj lämnat Haran och begett sig till Kanaans land i enlighet med Guds befallning. Detta var lydnad, som krävde tro. Senare, när Gud visade honom himmelens stjärnor och bekräftade sina löften till honom, påpekar Bibeln att Abraham trodde på HERREN, och han räknade honom det till rättfärdighet” (1 Mos. 15:6).

Varför behövde då Abraham prövas huruvida han fruktade Gud eller inte? Borde vi inte kunna anta detta på grundval av vad vi fått veta redan tidigt i berättelsen om Abraham?

En man som fruktar människor

Det finns ett annat slags fruktan som ger relief åt Guds-fruktan och som ofta har ännu större inflytande på människan. Även självaste trons fader, Abraham, brottades med den: fruktan för människor.

Trots sina tidiga bevis på tro tvivlade Abraham flera gånger på Guds beskydd och garantierna angående Guds förbundslöften. Två gånger fruktade han allvarligt för sitt liv (12:12-13; 20:11). Under sin vistelse i Egypten respektive Filistéen misstänkte han att lokalbefolkningen, som inte fruktade Gud, skulle döda honom för att lägga beslag på Sara, hans hustru. Därför hemlighöll han sitt äktenskap med förklaringen att hon var hans ”syster”, vilket ledde till konfrontationer med Egyptens Farao och filistéernas kung Abimelek. Abrahams ängslan visade sig motiverad, eftersom Sara i båda fallen bortfördes av de inhemska härskarna.

Istället för att kläcka idéer om hur han skulle lyckas överleva i de omoraliska egyptiska och filisteiska samhällena, borde Abraham ha handlat i tro, i förtröstan på Guds förbundslöften. Löftet om en riklig avkomma borde ha gjort honom medveten om att Gud inte skulle låta honom falla offer för vare sig egyptier eller filistéer medan han fortfarande var barnlös. (Isak hade ännu inte blivit född.) Dessutom hade Gud, mellan episoderna med Farao och Abimelek, försäkrat Abraham: ”Jag är din sköld” (15:1). Och slutligen hade Gud ingripit på Abrahams vägnar och slagit Farao, Abimelek och deras respektive hushåll med sjukdom för att förhindra att någon förgrep sig på Sara. Abraham borde ha visat större tillit, åtminstone i samband med den andra händelsen av detta slag.

Missriktad tilltro till fredstraktat

Vid ett annat tillfälle ingick Abraham en pakt med Abimelek för att få slut på stridigheterna om mark- och vattenrättigheter och för att kunna upprätthålla goda relationer, trots att Gud i sitt förbund redan utlovat landet till Abraham. Abimelek krävde en överenskommelse giltig minst tre generationer framöver (till hans sonsons tid, 21:23).

Abimelek tillrättavisar Abraham (Wenceslas Hollar, 1607-1677).
Abimelek tillrättavisar Abraham (Wenceslas Hollar, 1607-1677).

Abraham borde ha krävt att Abimelek satte stopp för sina fåraherdars härjningståg utan att behöva ingå en pakt som i allt väsentligt fråntog honom hans rätt till delar av det Utlovade landet. Av överenskommelsen framgick nämligen att Abraham och Abimelek inte tilläts göra intrång på varandras territorium. Många rabbinska kommentatorer har betraktat detta Abrahams handlande som en synd.

Eftersom Abrahams bestämmelse garanterats av Gud befann han sig i en styrkeposition. Abimelek däremot var svårt sjuk och behövde Abrahams förbön för att återfå sin och sitt hushålls hälsa (20:7, 17-18). Trots detta gick Abraham med på överenskommelsen och lät sig bindas av dess villkor istället för att agera utifrån förtröstan på Guds löften. Han gjorde sin framtida fred och framgång beroende av en temporär traktat med vanliga dödliga och åsidosatte därmed det överordnade Gudomliga Förbundet.

Även om vissa vänsterinriktade moderna teologer berömmer Abrahams strävan att upprätthålla harmoni, hans exemplariska villighet att förhandla och t.o.m. avstå mark för att uppnå fred, avslöjar en noggrann läsning av episoden att fredsfördraget var ren humbug. Det dröjde knappt en generation innan filistéerna bröt mot det genom att fylla igen Abrahams brunnar (26:15-21) och tvinga Isak att omförhandla fördraget med samme Abimelek (v. 28-31). Om nyteologer önskar dra politiska slutsatser lämpliga för vår tid, passar antagligen dessa händelser bättre under rubriken ”Chamberlainsk naivitet” än ”eftergifter för fredens skull”.

Tillit till Guds löften

Berättelsen om Abraham i Första Mosebok sträcker sig över 100 år av hans levnad (från 75 till 175 års ålder). Vid första anblicken verkar de olika episoderna fristående från varandra och oförenliga. Vi kan fråga oss varför Bibeln valt att nämna just dessa, av alla de många händelser som måste ha inträffat under 100 års tid. Nu börjar vi emellertid skönja ett tema som sträcker sig från kallelsen av Abraham ända till slutet av hans liv, ett tema som binder samman olika episoder.

The Bible (1)Abrahams trosväg var knagglig. Den uppvisade ögonblick av enastående tillit, varav höjdpunkten var offerutmaningen på Moria berg. Men däremellan fanns tillfällen när Abraham tycktes frukta män-niskor i högre grad än Gud och lät sig styras i större utsträckning av sin rädsla än av Guds försäkringar, vilka i sig upphävde alla tänkbara dödliga hot. Abrahams ovannämnda avsteg från sin tillit ifrågasatte själva kärnpunkterna i det Förbund Gud hade slutit med honom, speciellt i två avseenden: 1. Löftet om arvingen och 2. Löftet om landet.

Här finner vi orsaken till att Gud prövade Abraham med detta speciella prov. Det potentiella offrandet av Isak tvingade Abraham att se sin fruktan i vitögat och utan omsvep beakta Guds löften en gång för alla. Litade Abraham på Förbundet? Skulle han fortsätta att leva med sin rädsla och sina mänskliga kalkyler eller skulle han förlita sig på Guds löften? Mänskligt sett skulle dödandet av Isak gjort slut på alla möjligheter för Abraham att bli ett stort folk eller besitta landet, de två kärnpunkter som Abraham hade ifrågasatt genom sin fruktan för människor. Isak var löftessonen (17:19), Abrahams ende son (22:2). Framtiden berodde på honom. Utan Isak skulle släktlinjen upphöra.

Å andra sidan skulle Abraham, ifall han förtröstade på Gud, fruktade honom och lät sitt handlande styras av Guds löften, kunna vara förvissad om att den Gudomliga planen skulle stå stark gentemot alla mänskliga odds och kalkyler.

En lärdom för vår egen tid

Det är i allra högsta grad lämpligt att dra lärdomar om tro utifrån händelserna i Abrahams liv. De är välkända, sanna och tillämpliga för såväl judar som kristna. Och vårt fokus är: frukta Gud mera än människor.

Hur ofta handlar vi på ett visst sätt just på grund av att vi bekymrar oss om vad andra kan tycka eller säga? Men så snart vi befinner oss i vår privata sfär uppför vi oss som om ingen ser. Vi fruktar människor mer än vi fruktar Gud. Så kan det vara i moraliska frågor eller i andra lydnadssammanhang som Bibeln undervisar om.

Sveriges utrikesminister Margot Wallström och palestinske ledaren Mahmoud Abbas
Sveriges utrikesminister Margot Wallström och palestinske ledaren Mahmoud Abbas

Jag skulle vilja rikta vår uppmärksamhet mot att frukta Gud genom att leva i enlighet med hans löften via ett specifikt exempel som är särskilt relevant idag. Det finns en gammal judisk tolkningsprincip för bibliska händelser, på hebreiska: Ma-seh avot siman labanim, på engelska: ”Fädernas gärningar utgör ett tecken för barnen”. Det innebär att vi betraktar våra förfäders handlande som en vägledning för moraliskt, etiskt och religiöst uppförande i våra egna liv idag. En annan uppfattning tolkar frasen profetiskt: Vad våra förfäder uthärdade kommer att på ett eller annat sätt upprepas i kommande generationer. Jag tror att båda uppfattningarna är tillämpliga i det följande resonemanget.

Gud har inte upphävt sitt Förbund med oss. Trots 2000 års exil lovade han att återbörda oss till landet. Det sker i våra dagar. Och ändå tycks många av oss vara lika flummiga som Abraham.

Fastän många judar tror på Gud och på den profetiska uppfyllelsen, är vissa ändå inte beredda att invandra till Israel. De handlar inte i enlighet med sin tro.  Andra, som bor här i Israel, är beredda att avstå från delar av sitt av Gud givna land för att köpa sig en tillfällig, falsk fred. Vissa anser att vår säkerhet är beroende av stöd från USA, allianser och överenskommelser eller att vår ekonomiska välfärd är avhängig av det amerikanska, europeiska och starkt ökande kinesiska handelsutbytet.

Vi fruktar människor mera än vi fruktar Gud. Istället för att bygga upp vårt land – hela landet – utifrån förtröstan på Guds förbundslöften, faller vi till föga för påtryckningar från Washington eller Bryssel och bromsar återuppbyggnaden av våra urgamla städer. Vårt politiska ledarskap fruktar ekonomiska eller andra repressalier. Och på samma sätt som Abraham bland filistéerna lever vi i vår region tillsammans med en depraverad kultur som uppmanar barn att bli terrorister som dödar och stympar oss med knivar och andra medel i syfte att beröva oss det som är vårt.

Till sist kommer våra humanistiska kalkyler, motiverade av människofruktan, vår lyhördhet för politiska vindkantringar och sandstormar, att slå fel. Men Gud kommer att ingripa och rädda oss. Vi behöver vandra vidare från att bara tro till att verkligen leva av tro, i enlighet med Guds löften. Vi behöver inte skriva under några överenskommelser med sådana som tänker bryta mot dem i avsikt att lägga beslag på alltsammans. Vi kan be om helande för Abimelek, president Barack Obama, Tysklands förbundskansler Angela Merkel och t.o.m. för Sveriges utrikesminister Margot Wallström. Men vår tillit måste stå till Guds löften, inte till dessa ledares vänliga försäkringar eller ibland inte alls så vänliga råd. Judarna behöver återvända hem till Israel, göra aliyah. Vi behöver bygga.

Sak samma gäller våra kristna vänner. Det är min förhoppning att även dessa kommer att gå från passivt stöd för Israel till offentlig handling som uttryck för ett liv i tro. Kristna som är medvetna om Guds löften till Israel vet att även de själva kan bli välsignade. Våra vänners prövningar håller på att bli allt allvarligare, precis som Israels. Gud tillåter det fria valet. Men oavsett om vi väljer att gå till Moria berg eller inte, kommer Guds plan aldrig att kunna omintetgöras.

Föregående Nytt år, men ingen ny början
Nästa Nyheter som vanliga media ignorerar