Speciell värme för Jerusalem mitt i häxkitteln


The UN General Assembly votes December 21, 2017, to condemn US recognition of Jerusalem as Israel’s capital.
The UN General Assembly votes December 21, 2017, to condemn US recognition of Jerusalem as Israel’s capital.

Något säreget pågår, en ovanlig trend som jag lagt märke till under de senaste månaderna: Stödet för Israel växer, åtminstone för tillfället.

• Diplomater och regeringsrepresentanter strömmar till Israel. Deras iver att med egna ögon beskåda Israels vetenskapliga framgångar, högteknologiska landvinningar och sakkunskap inom säkerhetssektorn utgör bevis på påtagligt varmare relationer. Den officiella kritiken kvarstår inom FN och annorstädes, men i mindre offentliga samtalssituationer är attityden bejakande och entusiastisk.

• När Israels premiärminister Benjamin (Bibi) Netanyahu i januari kom på statsbesök till Indien, välkomnades han av premiärminister Narendra Modi som en nära vän. Det var sannerligen uppseendeväckande att se ett 1,3 miljarder stort folks stolta överhuvud så varmt omfamna den glädjestrålande ledaren för en nation på knappt nio miljoner. Det strategiskt planerade besöket medförde ömsesidiga vinster inom handel, teknologi och försvar.

För Modi var uppgiften respektingivande: att förbereda sitt folk, som inkluderar 172 miljoner muslimer, för vänskap med den judiska staten. Men besöket innehöll stora portioner symbolik. När Netanyahu lämnade flygplatsen kantades färdvägen av tiotusentals åskådare, som hurrade och skanderande: ”Bibi, Modi, Bibi, Modi!” – en kärleksmanifestation som israeliska statöverhuvuden sällan får uppleva.

• Två tredjedelar av FN:s medlemsstater fördömde USA:s president Trumps beslut att erkänna Jerusalem som Israels 3.000-åriga huvudstad, men en tredjedel gjorde det inte. Detta är inte betydelselöst.

Detta innebär dock inte att Israel saknar bekymmer.

Ingen tid att sova

Inbördeskriget i Syrien pågår oavbrutet och 30 olika länder har fortfarande militärbaser på syrisk mark. Ryssland, syriska rebeller, Iran via ombud (t.ex. Hizbullah) och andra konkurrerar alla om utrymmet.

En tydlig vinnare är Iran. I och med att flertalet rebeller besegrats, har man lyckats upprätta en landkorridor genom Irak, Syrien och Libanon mot Medelhavet och i förlängningen mot Europa – en avsevärd strategisk framgång.

Israel har i åratal varnat för det hot en sådan korridor innebär, men européerna bekymrar sig inte. När allt kommer omkring upplever ju handeln med perserna en ny högkonjunktur.

För Israel finns ytterligare bekymmer: hotet söderifrån via Irans surrogat i Gazaremsan, Hamas, och dess ISIS-lierade rebeller utspridda över den egyptiska Sinaiöknen.

Österut ligger Jordanien. Kung Abdullah utgör inget hot, men hans monarki är ständigt sårbart för revolt: 70% av befolkningen är inte som kungen beduiner, utan hätskt anti-israeliska palestinier.

Hoten från alla sidor, vissa lätthanterliga och andra som Israels armé måste ta sig an, utgör en löpsnara kring Israel som kräver oavbruten vaksamhet.

Inom Israel är farorna en ständig realitet. Under november 2017 drabbades landet som helhet av 84 händelser av terrorkaraktär. I december skedde en tredubbling till 249.

Medan terrormorden fortsätter, fördömer den palestinska förvaltningen, Israels ”fredspartner”, inte längre dessa, utan riktar snarare sina fördömanden mot Israel för dess jakt på mördarna! Helt skamlöst parodierar man de internationella pro forma-fördömandena, samtidigt som våldsuppviglingen gentemot judar fortsätter via alla tillgängliga kanaler.

PA:s impopuläre och till åren komne ordförande Mahmoud Abbas närmar sig vägs ände. Utan att ha åstadkommit annat än att klamra sig fast vid sin position med hjälp av välbeväpnade och brutala underhuggare har han på sista tiden, i hopp om att behålla makten, skruvat upp volymen på sin rasistiska, anti-israeliska retorik, som dag för dag blir alltmera extrem.

Judéen-Samarien (den s.k. Västbanken), hans maktsfär, infiltreras av Hamas vilande terroristceller och uppviglare. De inväntar rätt tillfälle att störta honom, överta makten och samordna sina ansträngningar med ledarna i Gazaremsan.

Men det finns de som inte låter sig bekymras. Den muslimske journalisten Bassam Tawil skrev: ”Inget är nytt på den palestinska arenan. De palestinska hotelserna om våld och om att överge ’fredsprocessen’ är urgamla nyheter. Jerusalem står inte i brand. Läget i Jerusalem är spänt och har så varit en längre tid, eftersom palestinierna ännu inte har förlikat sig med Israels rätt att finnas till. Sådan ser verkligheten ut. Palestinierna rasar och rasar och rasar – av en enda anledning: att Israel existerar.” (”Newsflash: Jerusalem Not on Fire!” Gatestone, 10 december 2017). Tawil tillägger att i Jerusalem finns fler journalister på jakt efter nyheter än demonstranter på gatorna.

Locket kan när som helst sprängas av den kokande häxkitteln. Israel är redo för det resulterande våldsutbrottet, men till ett högt pris när det gäller liv och skador. Israels tillförsikt kommer att utsättas för prövningar, men Guds ords betryggande löften kommer att bekräftas.

Föregående Att bryta mönstret: En arabisk soldat i Israels armé
Nästa En midrash* på berget, Del 2